måndag 20 februari 2017

Slutspurt och rivstart

Knappt har man hunnit blinka förrän julen svischat förbi och det nya året redan galopperat in i februari. Under tiden är det mycket som både har avslutats och satts igång.

Bland de avslutade projekten finns ”Portföljprojektet” om studenters och lärares kompetensportföljer. Under två år har vi tittat närmare på hur portföljmetoden kan användas för att ge överblick över prestationer och meriter, och hur arbetet med portföljen i sig kan leda till lärande och utveckling. Snart kommer rapporten från tryckeriet och så klart ska den få ett eget inlägg här i bloggen!
  
Ett annat (nästan) avslutat projekt är en forskningsartikel som (i stort sett) har blivit antagen för publicering. Den fick uppmuntrande tillrop från tidskriftens BÅDA granskare – bara en sådan sak! En del förslag på förbättringar hade de förstås också och nu är en ny version (nästan) klar att skickas in. (En annan artikel, hos en annan tidskrift, blev däremot refuserad efter fem månaders betänketid. Redaktionen hade helt enkelt inte lyckats hitta granskare som matchade artikelns exotiska tema om naturvetarstudenters skrivande. Håhå jaja. Men det är bara på det igen: ny tidskrift, ny väntan.)

Årets första högskolepedagogiska introduktionskurs har både hunnit börja och sluta, och det är härligt att se att våra yngre lärare och doktorander är så pedagogiskt intresserade! Alla tjugotre deltagarna utvecklade egna undervisningsmoment under kursens gång och diskuterade också sina erfarenheter med varandra. Engagemanget var stort och det bådar gott för den akademiska lärarkårens tillväxt!

Våren är ansökningarnas tid och i år är jag med och söker pengar för forskningsprojekt om forskningskommunikation. Det känns som att allt fler börjar inse poängen med att kommunicera forskning även utanför akademin. Så kanske blåser vindarna åt vårt håll denna gång. Har vi tur kan det bli början på ett spännande nationellt och internationellt samarbete!

En annan satsning som står för dörren är en lärarutbildning i biologi och kemi i Lund. De senaste åren har vi målmedvetet byggt upp en didaktisk kompetens vid fakulteten – en viktig förutsättning för att kunna utbilda lärare. Nu ska vi ta steget och ansöka om examensrätt för ämneslärare. För självklart vill vi vara med och bidra till ännu bättre lärande och undervisning i framtidens skola! Ingen uppgift kan vara viktigare. Jag är glad att vara del i denna process och ser fram emot att samordna arbetet med ansökan framöver.

Vid sidan av de akademiska bestyren händer det också kul saker. I höstas berättade jag att jag skrivit förlagskontrakt för en ny barnbok. Jag har den senaste tiden bollat idéer med min illustratör, Anna Södergård, om hur bokens karaktärer ska se ut. De två huvudkaraktärerna har båda charmerande personlighetsdrag och integritet, kan man säga. Så ni förstår hur noga det är med den bildliga gestaltningen! Och med Anna känner jag mig inte bara överens, utan också helt trygg med att resultatet blir alldeles, alldeles strålande. Fortsättning följer!


torsdag 8 december 2016

#Jagärlucia

Ingen kan väl ha missat veckans snackis: barnet som var klätt som lucia i en varuhusannons. Att barnet var en pojke med mörk hy väckte reaktioner hos rasister, men mångdubbelt fler motreaktioner hos majoriteten. Det visar att kärlek, förnuft och respekt segrar över hat, inskränkthet och respektlöshet. Rasisternas hatreaktioner visar också en klar brist på kunskap och bildning. Det avslöjar två kontrollfrågor:

Kan en pojke vara lucia?

Lunds första lucia kan mycket väl ha varit en man. Det visar en bild som har bevarats från 1875. Historiska efterforskningar talar också för att Sveriges allra första lucia var en dräng i Västergötland. Så varför skulle en pojke år 2016 inte kunna vara lucia?

Kan en mörk person vara lucia?

Som de flesta känner till kom den ursprungliga Lucia från Sicilien. Det verkar rimligt att anta att hon inte var blond. Så en mörk lucia, även 2016, är väl helt okej?

Med den mörka pojken i annonsen skulle man därmed kunna säga att cirkeln är sluten. Och den cirkeln kan få omsluta alla som vill vara lucia i vårt svenska samhälle, och alla andra också för den delen. För genom evolutionen och mänsklighetens historia har just mångfald visat sig vara ett framgångsrecept. Så varför skulle enfalden få segra nu?

Glad Lucia!


fredag 18 november 2016

Ny bok, ny genre, nytt förlag

Ibland kommer idéer flygande, helt av sig själva. En historia kommer flaxande med tydliga karaktärer och ett budskap som jag gillar. Då är det bara fram med håven och fånga in. Sätta sig ner och knåpa. Vrida och vända några varv. Betrakta alltihop på lite avstånd. Låta det vila ett tag. Och sedan putsa tills det glänser.

Det var så det gick till när jag skrev min senaste bok: en barnbok för förskoleåldern. Man kan säga att det var en annorlunda skapelse, vitt skild från allt annat jag har skrivit. Förstås en milsvid kontrast mot mina forskningspublikationer och läroböcker, för att inte tala om den biologiska ordlista jag var med och skrev en gång. Men också rätt så olikt mina tidigare barnböcker, som vänder sig till lite äldre barn och berättas helt och hållet i text. Nu ska texten samverka med bilder, och det är det som gör det hela så spännande. På vart och ett av de tolv uppslagen ska text och bild komplettera varandra och tillsammans bära fram berättelsen. Budskapet ska finnas där utan att skrivas på näsan. Det som berättas sägs mellan raderna, i vakuumet mellan text och bild. Så totalt tvärtemot en vetenskaplig artikel, där varje logisk lucka måste täppas igen.

Så stod jag där med mitt manus och undrade var jag skulle göra av det. Skulle jag ge ut boken själv, som jag gjort med böckerna om hundtokiga Alva? Eller skulle jag skicka det till något förlag? Det var då jag fick ett tips av en bokhandlare, som sålt mina tidigare böcker med stor entusiasm. Han kände till en bra förläggare och ett trevligt förlag, som månar om sina författare och som inte har vuxit sig själv över huvudet. Det lät som om det kunde vara värt ett försök.

Manuset skickades iväg. Och redan efter två veckor kom ett mejl från förläggaren: ”Jag tycker mycket om ditt manus och vi vill gärna ge ut det.” Med tanke på att bara cirka två promille av alla insända bokmanus blir antagna kändes det nästan osannolikt – och samtidigt alldeles, alldeles underbart!

Efter det glada beskedet var det dags att hitta en illustratör (nej, jag ritar inte själv, för allas bästa!). Förlaget hade många bra att välja bland, men det fanns en som jag fastnade extra för. Hennes bilder skulle helt enkelt bli perfekta! Men ville hon ställa upp? Som tur var blev hon förtjust i manuset och tackade ja! Så nu är avtalet skrivet, med både förlag och illustratör.


Det ska verkligen bli kul att jobba fram en färdig bok tillsammans. Även om illustratören sitter i London och förläggaren i Göteborgstrakten, och vi ännu bara har mejlat, känns det som om vi redan har träffats. Och genom sociala medier känns den varma gemenskapen bland Idus-familjens författare och illustratörer. Den inspirerar till nya bokprojekt!