Gott Nytt sms

Det sägs att det som utmärker en bra skådespelare är närvaro; vi kan känna att hon befinner sig just här, just nu. Men hur närvarande är vi själva egentligen i verkliga livet?

På jobbet kan en telefonsignal eller ett pling i datorn plötsligt få oss att försvinna: ”Vänta lite, jag ska bara …”. Den som har gjort sig besväret att besöka oss personligen får stå tillbaka, medan den som ringer eller mejlar får företräde.

I parken går barnvagnspappan med inåtvänd blick och pratar i sin mobil. I tankarna är han någon annanstans. Och mamman på bänken vid sandlådan är djupt försjunken i sitt knappande. Kanske chattar hon med någon. Kanske berättar hon på facebook att hon just nu har en härlig lekstund med världens goaste unge.

Nyårsafton närmar sig. Det brukar vara ett tillfälle att umgås med familj och vänner. Men vilka är det egentligen vi firar tolvslaget med? Är det med dem vi har i mobilens adresslista, eller firar vi med dem runtomkring oss – i häret och nuet?

Veckans poptips: Se upp för falska vänner

Något som många gånger konfunderar läsare mer än vad facktermer gör är vardagliga ord som i ett nytt sammanhang får en annan betydelse. Läsaren får en känsla av att känna igen ordet, men kan ändå inte riktigt tolka vad det betyder. En falsk vän har smugit sig in.

Som ämnesspecialist blir man lätt hemmablind och det är inte alltid vi reflekterar över vad vi kunde och hur vi tänkte innan vi blev specialister. En nyttig övning kan därför vara att fundera över vad som är det första en icke-specialist som läser de ord vi använder skulle associera till.

vätskans komposition – sammansättning eller musikstycke?
utbilda immunceller – producera eller sätta i skola?
stamcellers fortbildning – utveckling eller vidareutbildning?
cellens uttryck av proteinet – tillverkning eller formulering?
cellen presenterar ett protein – visar eller introducerar?

Veckans poptips: Ransonera fula förkortningar

En del forskningsämnen är det nästintill omöjligt att skriva om utan att använda facktermer. Ofta är det inte något problem om termerna förklaras och används med urskillning. Något som däremot stör är om termerna får ta överhanden, särskilt om de även påverkar texten rent visuellt. Vissa termer gör helt enkelt texten ful, och det förhöjer förstås inte läsupplevelsen.

Termer som lätt kommer att dominera en text kan vara långa, otympliga benämningar, men det kan också vara förkortningar. Exempel på sådana förkortningar är benämningar på olika slags molekyler. Så hur gör man då om ens forskning kretsar kring just molekyler med besvärliga namn?

I en artikel som handlar om exempelvis dioxinet TCDD, proteinet ARNT och receptorn AHR, kan det vara klokt att ransonera benämningarna i texten. Ibland går det bra att beskriva en molekyl utan att ange dess namn. Vill man så kan man nämna namnet en gång, men därefter benämna molekylen mer allmänt, t.ex. dioxinet, proteinet eller receptorn.

Här nedanför finns ett utdrag ur en artikel där skribenten har bearbetat sin text, bl.a. genom att minska mängden förkortningar, för att göra den mer läsvänlig:

Före
Dioxin är en grupp giftiga kemikalier som vi människor får i oss genom bland annat mat och rök. Det mest välstuderade dioxinet kallas TCDD och det har visat sig att TCDD kan orsaka bland annat cancer. Det har visat sig att testiklarna är ett av det mest känsliga organen för TCDD. TCDD utövar sina effekter genom att binda till en receptor som kallas AHR. Denna receptor bildar ett komplex med ett protein som kallas för ARNT. Det har visat sig att AHR även associerar med AR och därför kan även AR påverkas negativt av TCDD. Som ett resultat av detta tros därför TCDD påverka reproduktionsförmågan hos män negativt.

Efter
Dioxin är en grupp giftiga kemikalier som vi människor får i oss genom bland annat mat och rök. Det mest välstuderade dioxinet kallas TCDD och detta dioxin kan orsaka bland annat cancer. Det har visat sig att testiklarna är ett av de mest känsliga organen för detta dioxin, som utövar sina effekter genom att binda till en receptor som kallas dioxinreceptor. Denna receptor bildar ett komplex med ett protein som kallas för ARNT. Dioxinreceptorn kan även interagera med androgenreceptorn och därför kan även androgenreceptorn påverkas negativt av dioxinet. Som ett resultat av detta tros därför detta dioxin påverka reproduktionsförmågan hos män negativt.

Olika ämnen, olika språk

För någon vecka sedan var jag på den högskolepedagogiska konferensen NU2010 i Stockholm. En av höjdpunkterna för mig var en presentation av språkvetaren Mona Blåsjö, Stockholms universitet. Hon lyfte fram hur språket i studenters uppsatser speglar ämnets vetenskapsteoretiska karaktär. De två ämnena nationalekonomi och historia fick tjäna som exempel och visade på ett slående sätt hur både disposition och ordval, och i vissa fall även ordens innebörd skiljer sig åt i texterna.

Det är intressant att se att ett ämne som nationalekonomi, som vetenskapsteoretiskt ligger ganska nära matematik och naturvetenskap, har ett språk som är inriktat på ”ett problem och en lösning”, d.v.s. en logisk följd. Exempel på formuleringar som är vanliga i sådana texter är ”följaktligen får vi”, ”vi kan se att” och ”därmed”. Historieämnet å sin sida är i stället inriktat på att belysa olika perspektiv, vilket gör uttryck som ”dock” och ”däremot” vanliga.

Ordet diskutera kan ha olika betydelse beroende på vilken ämnestradition man kommer ifrån. Mona Blåsjö pekade på att det kan vara svårt för studenter att veta vad det innebär att ”diskutera” något i en text. För läraren är det självklart, men inte alltid uttalat.

Ett liknande exempel, som jag kommer att tänka på, är ”analysera”, som kan syfta på helt olika företeelser inom samhällsvetenskap och naturvetenskap. Medan samhällsvetarens analys är en tankeprocess kan den för naturvetaren rätt och slätt betyda att man stoppar in ett prov i en apparat och får ut mätdata. Inte konstigt att vi ibland missförstår varandra!

Veckans poptips: En bra början

Något som har avgörande betydelse för om en artikel över huvud taget blir läst är rubriken. En bra populärvetenskaplig rubrik ska helst uppfylla flera krav: den ska väcka intresse, skapa välvilja och läraktighet hos läsaren, gärna vara klatschig och, förstås, stämma överens med själva artikelns innehåll.

Det är inte så lätt att uppfylla alla dessa krav, särskilt inte för den som är van vid långa, vetenskapliga, etiketterande rubriker. Men det finns en del som lyckas riktigt bra. Här är några av mina personliga favoriter:

Membranproteiner – cellernas Sankte Per
Gener som överlever arten
Maktskifte på Kungsmarken
Sjögräs och bakterier – ett otippat team
Växternas underjordiska byteshandel

Det finns inget givet recept på hur man bygger en bra rubrik. Däremot kan vi se att de här exemplen har några saker gemensamt. De är relativt korta. Dessutom innehåller de retoriska figurer som metaforer och personifiering, d.v.s. författaren jämför med något som är mer välkänt för läsaren, och ger mänskliga egenskaper åt molekyler och organismer. De är också fria från obegripliga facktermer, krångliga artnamn och detaljer som bara intresserar en specialist. Det sistnämnda tycks annars vara det som vi har svårast att frigöra oss ifrån.

Betraktelse över stavfel, anglicismer och andra mutationer

Visst är det fascinerande att se hur språk kan utvecklas över tid? Ord byter stavning och grammatiken förändras. Det som ansågs fel i går är rätt i dag. Och tvärtom. Vissa förändringar välkomnas medan andra provocerar och skapar debatt. Ska det heta juice eller jos? Mejl eller e-brev? Eller något annat? Vad är det egentligen som ligger bakom förändringarna, och varför lever vissa av dem vidare medan andra dör ut?

Processen påminner mig om de levande organismernas evolution. Det är förstås vitt skilda mekanismer som ligger bakom de två fenomenen, ändå kan jag inte låta bli att jämföra dem. Organismernas evolution utgår ifrån de mutationer som sker i DNA-molekylen, alltså biokemiska förändringar i det genetiska materialet. De språkliga förändringarna är mer abstrakta och tar sig uttryck som en tanke, ett läte eller en symbol.

När ord byter stavning rör det sig ofta om små förändringar. Hvit blir vit, ändtligen blir äntligen och hafre blir havre. Översatt till mutationer i DNA:t skulle det motsvara att en kvävebas försvinner eller ersätts med en annan. Andra, lite större förändringar i språket kan bero på att vi lånar ord och fraser från andra språk och också att vi påverkas av hur de andra språken (numera oftast engelska) konstruerar meningar. Uttryck som ”tåget lämnar kl. 07.05”, ”starta upp” och ”effekten av tobaksrök” skulle närmast motsvaras av mutationstyperna deletion, duplikation och translokation, d.v.s. att en bit av DNA:t försvinner eller tillkommer, eller att två bitar byter plats. Fraserna ”det är upp till honom” och ”laga din egen barnmat” får nog sortera under hoppande gener, DNA-bitar som flyttar runt lite hur som helst. Här placerar jag också inlånade ord, som med tiden dessutom ofta får sin stavning anpassad till svenskan, t.ex. portfölj, tejp och webb.

Så långt finns det många likheter, men det finns också skillnader. Mutationer sker slumpmässigt. De språkliga förändringarna finns det en tanke bakom. En mänsklig vilja att förenkla och försköna och göra språket funktionellt. Så vad är det som avgör om en språklig förändring lever kvar eller inte? Vad beror det på att vi i dag alla använder tejp, men ingen dricker jos? Vilka krafter är det som verkar på språkets utveckling? Bland de levande organismerna är det de individer som är bäst anpassade till sin miljö som överlever om det naturliga urvalet får styra. Det finns inget facit, ingen som dömer ut en mutation på förhand (och tur är väl det, annars hade vi alla fortfarande simmat runt som amöbor). Tiden får helt enkelt utvisa om mutationen var gynnsam eller inte.

Sak samma är det nog med språket; det finns krafter som verkar i olika riktningar. Reformivrarna som driver på utvecklingen. Lärarna som rättar stavfel. Språkpoliserna som vill bevara. De innovativa som skapar nytt. De trendiga som använder det nya. Och den vanliga människan som inte alltid reflekterar över vilka ord och uttryck hon använder. I språkets evolution värderas varje förändring så snart den sett dagens ljus. Urvalet görs på olika grunder och det tycks som om resultatet, precis som i fysiken, blir summan av krafterna. Återstår bara att se om vi i framtiden kommer att maila, mejla, e-posta, eller skicka e-brev till varandra.

Veckans poptips: Vilse bland satsdelarna

Som skribent kan man välja att använda aktiv eller passiv form. I den populärvetenskapliga genren är den aktiva formen oftast att föredra. Det finns framför allt två skäl till detta. Berättelsen blir mer personlig om det finns en jag-person eller vi-grupp. Man undviker också de grammatiska snubbeltrådar som lurar i den passiva formen.

Betrakta följande två meningar:

A. Fosfoproteinerna kan bara hittas genom att mortla de gröna bladen.

B. För att kunna hjälpa företaget med att minska dess påverkan på miljön så intervjuades personer på företaget samt även personer på andra företag för att kunna jämföra sig med dem.

Båda är exempel på det som brukar klassificeras som brott mot den s.k. subjektsregeln. Enkelt uttryckt har meningens subjekt inte blivit riktigt det som författaren hade tänkt sig. I mening A blir det ”fosfoproteinerna ” som ”mortlar” och i B blir det ”de personer som intervjuas” som ”hjälper företaget”. Även om läsaren ändå förstår vad som menas får hon lätt en känsla av att något inte står rätt till.

Efter en liten bearbetning har problemet avhjälpts:

A. Fosfoproteinerna kan isoleras ur växtcellerna genom att man mortlar de gröna bladen.

B. För att kunna hjälpa företaget med att minska dess påverkan på miljön så intervjuade jag personer på företaget samt även personer på andra företag som en jämförelse.

Veckans poptips: Med metaforen som redskap

Ett effektivt sätt att förklara komplicerade begrepp eller fenomen är att dra en parallell till något mer välkänt och vardagligt. Ett retoriskt grepp som utnyttjar detta är metaforen. Här följer några exempel!

Neutrofiler är immunförsvarets sopbilar.

Stamceller är egentligen bara arbetslösa celler, eller mer som celler i grundskolan. De har inte bestämt sig för vad de ska vara när de växer upp.

Kartan visar bara var genetiskt material finns om man kan koppla detta till en markör som finns på kartan. Det kan jämföras med att leta efter en liten ort på en karta: först letar man efter en storstad som man vet finns i närheten för att hamna på rätt spår.

Cancerceller bryter mot kontrollsystemens regler och de tar tillvara på varje tillfälle att göra det. De är egoister och en enda cell som tar sig förbi delningskontrollen kan äventyra hela organismens framtid.

Veckans poptips: Svenska ord duger bra till vardags

Om det finns svenska namn och uttryck är de att föredra framför vetenskapliga facktermer i en populärvetenskaplig text. Latinska namn på växter och djur behöver ofta inte anges; ”tvåvingar” kan exempelvis duga bra i stället för ”Diptera”. ”Rovdjur” fungerar bättre än ”predator”, och ”landlevande” och ”vattenlevande” är lättare att förstå än ”terrestra” och ”akvatiska”. Likaså kan ”faskontrastmikroskop” ersättas med det enklare ”mikroskop”, och ”fimbrier” med det mer vardagliga ”trådar”.

Ibland kanske inte betydelsen blir exakt densamma med ett svenskt och lite mer vardagligt ord. Men det kan vara värt att fundera över om skillnaden har någon egentlig betydelse i sammanhanget. Kanske går det bra att förenkla eller generalisera en aning om det gör att läsaren lättare förstår själva poängen.

Veckans poptips: Tvetydiga enheter

När man själv är insatt i ett ämne är det självklart vad olika enheter och förkortningar står för. För en icke-specialist är det inte alltid lika givet.

Förkortningar som µg, nm och mM, som en naturvetare utan att blinka läser som mikrogram, nanometer respektive millimolar, kan vara svåra för en lekman att avkoda. Att den grekiska bokstaven my, µ, läses ut som mikro, vilket i sin tur står för miljondel, kanske inte läsaren har färskt i minnet. Inte heller att n:et i nm står för nano, miljarddel. Kanske förväxlas mM med det mer alldagliga millimeter. Det hela kompliceras ytterligare av att världen inte består av SI-enheter allenast. Förkortningen nm kan t.ex. i vissa sammanhang också betyda nautisk mil, liksom ppm både kan betyda parts per million och Premiepensionsmyndigheten (salig i åminnelse).

En god idé är alltså att skriva ut enheter i stället för att förkorta dem när man vänder sig till en bredare läsekrets. Dessutom blir texten då mer läsvänlig rent visuellt. Och allra bäst är det förstås om det går att översätta mått och enheter till något mer handfast (jfr förra veckans poptips).

Veckans poptips: Noggrannhet – inte alltid en dygd

I vetenskapliga texter är det vanligt att tal anges med stor noggrannhet. I populärvetenskapliga sammanhang är de exakta siffrorna ofta inte lika intressanta. I stället kan det vara viktigare att hjälpa läsaren att förstå om ett tal är stort eller litet och om det kanske avviker från vad vi har förväntat oss.

I följande exempel har författaren bearbetat texten och avrundat det exakta talet till ett mer ungefärligt. Hon har också lagt till ”inte ens” för att signalera att det rör sig om en relativt kort tid.

Före
Fiskarna spenderade i genomsnitt 7,7 % av tiden i vegetationen.

Efter
Fiskarna spenderade i genomsnitt inte ens en tiondel av tiden i vegetationen.

Ett effektivt sätt att åskådliggöra t.ex. mycket små eller stora sträckor, volymer eller antal kan vara att jämföra med något som är välkänt för läsaren.

Exempel
en sträcka som motsvarar åtta varv runt jordklotet
mindre än ett sandkorn
lika många människor som får plats i en jumbojet

Veckans poptips: Verba mer

En text som innehåller många abstrakta substantiv upplevs ofta som tung och vetenskaplig till stilen. Om substantiven i stället ersätts med verb och bisatser blir texten mer lättläst och bättre anpassad till den populärvetenskapliga genren.

Jämför följande två exempel där författaren har modifierat sin text.

Före
I det genomförda examensarbetet har Naturvårdsverkets generella riktvärden och de storstadsspecifika riktvärdena jämförts i syfte att undersöka skillnader i åtgärdsbehov och saneringsomfattning, samt kostnader och emissioner.

Efter
I mitt examensarbete jämförde jag de generella riktvärdena med de storstadsspecifika. Syftet var att undersökta om storstadsriktvärdena kan leda till ett minskat antal områden som behöver saneras samt om mängden massor vid en schaktsanering kan minskas och vilka konsekvenser detta kan få på kostnader och utsläpp till luften.

Veckans poptips: Känt kommer före okänt

Erfarenheten säger att en text blir mer läsvänlig om det som är känt kommer före det som är okänt. I exemplet här nedanför introduceras den nya termen MHC.

Exempel: Vargens immunförsvar styrs, precis som vårt, av en mängd gener. Ett av de genkomplex som ingår är MHC (major histocompatibility complex).

Om en term som inte redan har förklarats i stället kommer först i ett stycke eller en mening får läsaren lätt en känsla av att ha missat någon information.

Exempel: MHC (major histocompatibility complex) är ett genkomplex som består av gener involverade i immunförsvaret.

Principen att känt bör komma före okänt gäller inte bara för populärvetenskapliga texter, men den är särskilt viktig när inte läsaren är expert på ämnet!

Nyhet: Veckans poptips

Många studenter tycker att det kan vara svårt att plötsligt börja skriva populärvetenskapligt, när de efter flera års vetenskapligt skrivande ställs inför uppgiften. De är ängsliga att släppa taget om det trygga artikelformatet med detaljerad metodbeskrivning och en massa referenser. De är också lite rädda för att förenkla för mycket och på så sätt framstå som oseriösa inför kurskamrater och lärare. När man äntligen blivit hyfsad på den vetenskapliga genren är det som att vara tillbaka på ruta ett igen!

Men det finns genvägar. Ett effektivt sätt att lära sig en ny genre är att snegla på andras texter och bygga upp en bank av exempel utifrån dessa, och sedan modifiera och återanvända dem när vi själva skriver.
Därför vill jag gärna dela med mig av guldkornen i min egen populärvetenskapliga exempelsamling.

Under ”Veckans poptips” (som samlas under en länk längst upp till höger) presenterar jag både goda och mindre bra exempel som jag kommenterar och resonerar kring. Många av de teman som tas upp är hämtade ur rapporten Naturvetare skriver populärvetenskap. Citaten är lånade från studenters texter. Tack till alla skribenter som har medgett citering – och på så sätt hjälper oss alla att bli bättre populärförfattare!

Susanne Pelger – en skandaldrottning?

Någon sa att om man söker ett namn på Google är det första som kommer upp den personens blogg, om hon har någon. När min blogg var ett faktum var jag förstås tvungen att prova. Men icke. Det som i stället kom överst var rubriken A scientific scandal, som ledde vidare till en artikel. Jag blev inte ett dugg förvånad. Tvärtom var det högst väntat, när man som jag har gett sig in i den evolutionsbiologiska leken. Låt mig ta det från början.

För ett antal år sedan skrev jag tillsammans med gode vännen och kollegan, zoologen Dan-E. Nilsson, en artikel om ögats evolution. Vårt arbete gick i korthet ut på att beräkna hur lång tid som krävs för att med små, successiva förändringar utveckla ett fullgott linsöga från en primitiv, ljuskänslig fläck. Beräkningarna gav vid handen att en sådan process inte skulle behöva ta mer än 500.000 år i anspråk, en relativt kort tid sett ur ett evolutionärt perspektiv. Resultatet var högst rimligt, med tanke på att det i naturen faktiskt finns en mängd olika ögontyper, som troligen har utvecklats parallellt och oberoende av varandra.

Artikeln, som alltså gav starkt stöd åt Darwins evolutionsteori, togs emot med stora famnen av forskarsamhället och citerades flitigt. Smickrande, javisst. Men det fanns också de som såg rött. De som uppfattade artikeln som ett hot mot deras egen världsbild, där allting har skapats på sex dagar och där ingen evolution har skett sedan dess. Upprörda personer hörde av sig och avfyrade kritik mot vårt arbete. Och det märkliga var att det som ifrågasattes var den vetenskapliga metoden. Det ena argumentet var mer hårresande än det andra och det var tydligt att våra kritiker inte hade förstått artikelns innehåll. Många hade säkert inte ens läst den utan bara gått på hörsägen.

Vid några få tillfällen gav vi svar på tal. Jag tror inte att det fick våra belackare att ändra uppfattning. Och såhär i efterhand har jag förstått varför den bästa taktiken egentligen är att tiga ihjäl kritiken. I sin bok Skapelsekonspirationen förklarar biologiläraren och före detta Livets Ord-medlemmen Per Kornhall varför: Oavsett vem som avgår med segern i en debatt blir det automatiskt 1–0 till bortalaget. För motståndaren blir en duell mot riktiga forskare ett sätt att komma fram i rampljuset, och därmed ett erkännande och en triumf i sig. Och det är ju knappast något vi vill bidra till!

Att vår artikel ses som en skandal av somliga har jag inga som helst problem med, så länge kritiken inte är vetenskapligt grundad. Och om jag själv är skandaldrottning eller hederlig forskningsarbetare, det ligger i betraktarens öga. Från mitt eget perspektiv är dock bilden klar.

Hyllning till tvärvetenskapen

Det är inte ovanligt att det uppstår konflikter när personer, särskilt forskare, från olika ämneskulturer möts. Mycket beror det nog just på det faktum att de inte har mötts förut. Inom våra olika discipliner skolas vi in i olika sätt att lösa problem, vi använder olika metoder och talar olika språk. Inte konstigt att vi missförstår varandra och odlar fördomar: ”Det där är väl inte vetenskap! Går det verkligen att dra några slutsatser från ett sådant material?”

Ett lysande exempel är när ämnena naturvetenskap och pedagogik möts. Pedagogik, som ju sorterar under de samhällsvetenskapliga disciplinerna, skiljer sig en hel del från de naturvetenskapliga och därmed är det bäddat för kollision. Den typiske naturvetaren, som är van vid forskningsmaterial som man kan räkna på, ställer sig tveksam till de kvalitativa metoder som ofta används inom den pedagogiska forskningen. De betraktas gärna som ”flummiga”. Och det är klart att de gör, om man under hela sin utbildning, doktorandtid och forskargärning bara har stött på kvantitativa metoder!

Men även gamla hundar kan faktiskt lära sig sitta. Och naturvetare kan mycket väl lära sig använda nya verktyg. Det har jag sett med egna ögon på våra pedagogiska kurser. Jag har sett hur doktorander, och garvade forskare också för den delen, börjar erövra nya metoder och ett nytt språk som hjälper dem att lösa pedagogiska problem och utveckla sin undervisning på ett systematiskt sätt. Och de gör det med stor entusiasm.

Det är nog ingen orimlig tanke att en lika stor entusiasm går att väckas också för andra ämnesområden, bara tillfälle ges. Det finns många spännande kombinationer där de naturvetenskapliga ämnena kan ingå och det är nog bara fantasin som begränsar. Om vi redan under utbildningen uppmuntrar och skapar förutsättningar för sådana möten, så att studenter kan samverka över ämnesgränserna, tror jag att mycket skulle vara vunnet. För det är ju så det ser ut i arbetslivet utanför universiteten. Och inte vet jag, men det skulle ju kunna leda till fler ämnesöverskridande samarbeten även inom forskningen i framtiden. För visst är det så, att det är just vid dessa tillfällen som det mest intressanta och oförutsägbara uppstår?

Vad är bildning?

Begreppet bildning har på senare tid börjat dyka upp allt oftare i den högskolepedagogiska debatten. Det lyfts fram som ett av de övergripande målen inom högre utbildning, vanligtvis som en motvikt och ett komplement till det mer handfasta målet anställningsbarhet eller användbarhet. Det är inte alldeles glasklart vad bildning står för. Därför vill jag resonera lite kring ordets innebörd och ge min syn på vad det kan betyda.

För att en person ska betraktas som bildad är det rimligt att tänka sig att hennes kunskaper är både breda och djupa. Ytliga faktakunskaper av typen frågesport – När dog Karl XII? Vem målade Guernica? Hur många ben har en spindel? – kan vara ett mått på hur allmänorienterad eller allmänbildad personen är. Många rätt visar att man kan lite om mycket, men är inte någon garanti för att man också är bildad. Å andra sidan är inte snäv expertkunskap heller något som automatiskt innebär bildning. Så hur mycket bredd och hur mycket djup krävs det då? Och finns det ämnesområden som ger högre bildningspoäng än andra?

För att börja med fråga nummer två är jag rädd för att svaret på den kan vara ja. Det finns en del ämneskunskaper som gärna betraktas som lite finare än andra. För, handen på hjärtat, visst smäller det högre att kunna citera Shakespeare än att kunna grundämnena i periodiska systemet? Och visst imponerar det oftast mer att kunna namnet på olika musikverk än på olika skalbaggar? Min känsla säger mig att de naturvetenskapliga kunskaperna, i likhet med de teknikvetenskapliga, generellt sett står lite lägre i rang än kunskaper i de sköna konsterna, humaniora och i viss mån även medicin. Det förekommer till och med att personer koketterar med sina bristfälliga naturvetenskapliga kunskaper, i ett fåfängt försök att framstå som bildade. Inte vet jag om det går hem hos de breda folkmassorna. Jag kan bara konstatera att det omvända skulle vara helt otänkbart: ”Haha, nej jag begriper mig verkligen inte på poesi, så’nt får andra syssla med.” Men även om kunskaper inom olika ämnen värderas olika är jag inte säker på att detta värde har så mycket med bildning att göra.

Om vi återvänder till fråga ett, hur breda och hur djupa kunskaper bildning kräver, tror jag att vi börjar närma oss kärnan. Idealet skulle vara en renässansmänniska som Leonardo da Vinci, framstående inom flera vetenskapliga och konstnärliga discipliner på samma gång. Ett sådant mål kan vara eftersträvansvärt, men är förstås orealistiskt i dagens utbildning, och för de flesta av oss handlar det snarare om att nå en bit på vägen. Utan djup är det svårt att få någon riktig kvalitet på kunskaperna, och utan bredd är det svårt att sätta in sina kunskaper i ett större sammanhang. Men det finns också något annat som behövs för att vi ska närma oss det som kallas bildning. Något som för många kan vara det verkligt svåra: att kunna uppskatta och känna ödmjukhet inför kunskaper inom andra områden än dem vi själva behärskar bäst. För bildning är inget självändamål. Det handlar inte om att imponera, utan i stället om att utvecklas som person. Och under den utvecklingen kan vi i bästa fall lära oss att upptäcka mönster och samband och väva ihop olika kunskapstrådar till en helhet. Kanske är det just den förmågan som är bildning.

En hund för mycket

Ett av mina största intressen är hundar. Ett annat är böcker. Därför kunde jag inte motstå att köpa antologin Tio hundar och en katt, där elva svenska författare, däribland Majgull Axelsson, Göran Hägg och Kerstin Ekman, skriver om sina husdjur. Berättelserna är underhållande, ömsinta, humoristiska och ibland känslosamma. Som hundägare kan jag verkligen känna igen mig i de olika betraktelserna. Men det finns en berättelse som skaver. Författaren gör en i och för sig helt korrekt iakttagelse: hunden har ett ytterst välutvecklat luktsinne. Samtidigt lyckas han i en och samma berättelse motsäga sig själv, slå in öppna dörrar och avslöja sina bristande biologikunskaper.

Han börjar med att sakligt räkna upp exempel på sådant som hundar kan lära sig leta upp med hjälp av sin nos: narkotika, cancerceller eller en död kropp på botten av en sjö. Några sidor längre fram förvånas han storligen över att hans egen hund, när de kommer hem efter en promenad, kan lukta sig till att matte nyss har gått uppför trappan till lägenheten. Man kan fråga sig varför det skulle vara konstigare att en hund kan spåra sin egen matte hemma i trapphuset än ett lik på en sjöbotten.

Vidare menar författaren att ”ingen naturvetenskapsman i världen kan förklara” hur hundens luktsinne fungerar. Därmed inte bara avfärdar han de sinnesbiologiska, veterinärmedicinska och neurologiska forskningsdisciplinerna i ett svep, utan röjer också sin egen okunnighet. Hundens luktsinne är inget hokus pokus alls – tvärtom finns det mycket att läsa i ämnet för den som verkligen är intresserad, inte minst inom populärlitteraturen. Även SVT har för övrigt dragit sitt strå till stacken genom det utmärkta programmet Den unika hunden, som har sänts i flera repriser de senaste två åren.

Men i stället för att gå till källan påstår författaren att fenomenet nu är ”vetenskapligt och empiriskt belagt” av honom själv, eftersom det har inträffat ”vid fem tillfällen utan undantag” att hunden har nosat upp sin matte. Han argumenterar länge och väl för sin ståndpunkt och hävdar att även ”den strängaste zoolog och neurolog måste ge sig och acceptera ett faktum”. Det enda som en sträng zoolog troligen skulle ha synpunkter på i det här sammanhanget är nog vetenskapligheten och det alltför klena empiriska materialet. Däremot skulle knappast vare sig zoologer, neurologer eller hundägare i största allmänhet komma på tanken att ifrågasätta hundens goda luktsinne. Just därför är det så förvånande att en stor del av berättelsen går ut på att föra detta i bevis. Än mer förvånande är att kapitlet över huvud taget har slunkit med i antologin. För min del kunde den lika gärna ha hetat Nio hundar och en katt.

När inte fakta är gott nog

Fakta – njae överskattat. Så löd rubriken på en krönika av VD:n Lars Dahmén i tidningen Computer Sweden för några veckor sedan. Rubriken får nog många att haja till – inte minst naturvetare – och det är säkert just det som är meningen. Hårda fakta är basen för vetenskapliga resonemang, har vi fått lära oss, och nåde den som ger sig hän åt flummigt tyckande på lösa grunder. Ändå tror jag att vi kan ha någonting att lära oss av Dahmén.

Hans budskap är att tekniska (och även naturvetenskapliga, antar jag) idéer inte säljer sig själva, hur bra de än är. De måste SÄLJAS IN. Enbart fakta räcker inte för att övertyga, de utgör bara grunden. Och det är först när grunden är lagd som de verkliga argumenten kan skapas, de som talar till känslan och inte bara till förnuftet.

Det är här det uppstår problem. En argumentation som vädjar till känslor är raka motsatsen till vad vi har blivit itutade. Under hela vår utbildning har vi tränat på att kommunicera på ett logiskt, koncist och objektivt sätt, där den tänkta läsaren eller lyssnaren oftast är en annan (kunnig och intresserad) naturvetare. Något vi däremot inte har övat särskilt mycket på är att berätta om våra ämnen för dem som inte är specialister. Vi är därför ganska dåliga på att förklara vad det egentligen är vi sysslar med och vad våra forskningsresultat betyder i vidare mening. Och inte minst vad samhället och folk i allmänhet kan ha för glädje av dem.

Så vad gör man då när man vill marknadsföra en genialisk produkt, få ökad projektbudget, eller övertala beslutsfattarna att värna miljön? När inte de snustorra argumenten biter, trots att vi sitter med alla fakta på hand. Det är då det börjar bli hög tid att lyssna på Dahmén och hans vänner i näringslivet. Och bli varse att det också handlar om att förstå hur våra motståndare tänker. Hur vi kan nå fram till och hantera människorna på andra sidan bordet. Förstå vad det är som får dem att vilja säga ja. Fakta i all ära, men de räcker sällan hela vägen fram. Det måste finnas något mer, något som lockar och berör. Något riktigt smaskigt och subjektivt. Vi behöver inte skämmas, vi vet ju att resonemanget i grund och botten bygger på gedigna fakta – även om motparten inte genomskådar det. Så även om det tar emot är det bara att pimpa argumenten, spela med i spelet och fokusera på målet. Om inte får vi nog vackert stå där med vår osålda produkt, nedskurna budget och skövlade skog.

Envar sin egen tolk

Survival of the fittest är en fras som alltsedan den myntades har kommit att både brukas och missbrukas i skilda sammanhang och för skilda syften. Den brukar tillskrivas Charles Darwin och hans bok Om arternas uppkomst – standardverket som beskriver mekanismerna bakom evolutionen. Att formuleringen ger utrymme för olika tolkningar kan förklaras med de olika betydelser som ordet fit kan ha – något som har fått långtgående konsekvenser.

I evolutionsbiologisk bemärkelse innebär fit att vara anpassad till den miljö man lever i. Exempelvis är kaktusen med sina tjocka blad anpassad till en miljö med extrem torka. Näckrosen, däremot, har genom sina flytande blad anpassat sig till ett liv i vattnet. Olika individer av samma art kan vara olika väl anpassade till sin miljö. En individ som är lite bättre anpassad än sina artfränder har större chans att överleva och därmed också bättre möjligheter att föröka sig och att föra sina gener vidare till nästa generation. På så sätt blir det de bäst anpassade individernas avkommor och gener som lever vidare i det långa loppet. Resonemanget är enkelt och logiskt. Ändå finns det de som har fått det hela om bakfoten.

Om man i stället för ”anpassad” tolkar fit som ”fysiskt stark” får Darwins budskap en helt annan innebörd. Att vara stark har ingenting att göra med hur väl anpassad man är till sin miljö. Fysisk styrka har heller inte någon generell betydelse för om en individ lyckas föra sina gener vidare till kommande generationer. Survival of the fittest betyder alltså inte att det är de fysiskt starka som överlever, och definitivt inte att de starkaste har rätt att förtrycka dem som är svagare. Naturen har ingen politisk agenda eller några ideologiska baktankar. Däremot finns det flera exempel ur historien där makthavare har valt att misstolka och utnyttja vetenskapen för egna dunkla syften.

Evolutionen är inte Darwins uppfinning. Det han har gjort är att sätta ord på och beskriva de mekanismer och processer som kan observeras i naturen. Det är inte alltid lätt att förklara naturvetenskapliga samband för en lekman. Exemplet med det lilla ordet fit visar hur lätt det däremot kan vara att lekmannen missförstår och läser in egna värderingar i det vi försöker säga. Det visar också hur viktigt det är att vi tar vårt ansvar och översätter vår forskning till begripligt språk och inte överlåter tolkningen åt andra.

Naturvetenskaplig begreppsförvirring

Härom veckan var jag på ett intressant seminarium. Det var Linköpingsprofessorn Helge Strömdahl som gästade Lund och pratade om språkets betydelse för hur vi lär oss naturvetenskapliga och tekniska termer.

På seminariet lyfte han fram problemet med att samma ord kan ha olika betydelser i det vetenskapliga och det vardagliga språket och att det kan ställa till det när studenter ska försöka förstå begrepp som temperatur, värme, kraft och energi. Många studenter har t.ex. svårigheter med att förstå skillnaden mellan temperatur och värme, som ju båda refererar till en vardaglig, kroppslig upplevelse. I vetenskaplig bemärkelse är det däremot två skilda variabler. Temperatur handlar om molekylers rörelse, medan värme handlar om en process där energi överförs mellan två system med olika temperatur (definitionen av värme på Nationalencyklopendins webb är alltså felaktig!).

Så hur kan man som lärare komma runt problemet att studenter refererar till ”fel” betydelse av termer? Helge Strömdahls recept är att studenten först och främst behöver förstå skillnaden mellan de företeelser som termerna refererar till, innan det går att förstå skillnaden mellan termerna. En inledande språklig övning, där studenterna får sätta ord på sina egna föreställningar om olika begrepp skulle därför kunna vara en hjälp. Läraren kan då upptäcka missförstånd och lägga en grund för bättre förståelse genom att helt enkelt prata med studenterna.

Liknande problem med att ord kan betyda olika saker förekommer också inom populärvetenskapen. Här är det extra viktigt att hålla isär begreppen eftersom den tänkta läsaren inte är ämnesspecialist. En del uttryck som vi använder (mer eller mindre oreflekterat) i det vetenskapliga språket kan ha en helt annan betydelse i vardagsspråket - det blev tydligt i vår undersökning Naturvetare skriver populärvetenskap. Exempel på sådana uttryck är att en cell ”presenterar” ett protein på sin yta, eller att en behandling får effekter på cellernas ”fortbildning”. Eftersom ”presentera” och ”fortbildning” är välkända ord kanske läsaren tycker sig förstå vad de betyder, fast ändå inte riktigt. Än värre kan det bli om man skriver ”mutanter”. Ursprungligen är det förstås en biologisk term, men det kan inte hjälpas. Den har kidnappats av filmindustrin och hos de läsare som har sett X-Men och Ninja Turtles är det nog lätt att tankarna flyger iväg någon helt annanstans! Därmed inte sagt att vi ska låta bli fackuttryck. Men det skadar nog inte att fundera över vilka olika associationer de kan leda till.

En naturvetares språkresa

För två år sedan tog jag ett stort kliv, rakt in i ett nytt forskningsämne. I alla fall med den ena foten. Jag gav mig in i ett ­samarbete med ett område vitt skilt från mitt eget: språkvetenskap. Sedan lång tid tillbaka hade jag visserligen undervisat naturvetarstudenter i både vetenskapligt och populärvetenskapligt skrivande, men någon äkta humanist är jag ändå inte, även om språk och kommunikation alltid har intresserat mig.

Med liv och lust och med hjälp av ett antal språkhandböcker har jag under årens lopp granskat ett otal studenttexter - en del välskrivna, andra halvbra och vissa usla. Att hitta stavfel och grammatiktabbar är inte någon större match. Där finns det ju regler att luta sig mot. Att påpeka stilbrott eller en ologisk disposition är inte heller så svårt. Naturvetare är rätt vana vid att tänka logiskt. Nej, den verkliga utmaningen ligger i att veta exakt vad det är som är tokigt när känslan säger att texten inte är riktigt bra, utan bara nästan. Jag grunnade en hel del och tänkte, som den naturvetare jag är, att det måste väl finnas något sätt att mäta texters kvalitet på, lite mer objektivt. Och det var då chansen dök upp. Universitetet utlyste forskningsmedel för nya, tvärvetenskapliga projekt kring lärande och undervisning. Till min stora glädje blev det utdelning till det projekt som jag tillsammans med Sara Santesson och Gunlög Josefsson på Nordiska språk hade sökt medel för. Jag skulle äntligen få svar på vad som var de välskrivna texternas hemlighet!

Mitt ordförråd utökades raskt med termer som koherens, referensbindning, metatext och Lix-värde. Jag började inse vad det egentligen är som gör en text till en text, och inte bara en samling ord och meningar. Det blev klart varför den där texten som Sara, Gunlög och jag alla tyckte var så bra, faktiskt var det. Och vad det var som gjorde andra texter tråkiga eller obegripliga.

Det som också blev tydligt var att de populärvetenskapliga texternas kvalitet speglar hur väl studenterna har förstått det de skriver om. När man pratar om lärande brukar man säga att de högsta nivåerna handlar om att kunna se samband, generalisera, reflektera och förklara för andra. Och det är just detta det populärvetenskapliga skrivandet går ut på. Samtidigt som studenterna sätts på prov när de skriver för en bredare målgrupp, menar vi att det populärvetenskapliga skrivandet kan locka dem att tänka i vidare banor och se det egna ämnet ur andra perspektiv. På så sätt blir skrivandet också en väg till förståelse.

Språket kan alltså vara ett redskap för lärande. Det finns en hel del forskning som stödjer detta. Vad som däremot inte har utforskats är sambandet mellan populärvetenskaplig kommunikation och lärande. Här hamnar vi i gränslandet mellan naturvetenskap, didaktik och retorik. Kombinationen är ovanlig och spännande och har lett vidare till ännu ett nytt samarbete, med retorikern Anders Sigrell. Det som vi vill gräva djupare i är hur träning i populärvetenskaplig argumentation kan hjälpa studenter att bättre förstå sitt eget ämne. Och hur detta i sin tur kan leda till att både deras vetenskapliga och populärvetenskapliga skrivande förbättras. Visionen är att en mer medveten kommunikationsträning kan ge naturvetare och deras ämnen en mer framträdande plats i samhället och i samhällsdebatten. Den tvärvetenskapliga resan fortsätter, och det känns som att vi är någonting på spåren!