tisdag 25 maj 2010

Naturvetenskaplig begreppsförvirring

Härom veckan var jag på ett intressant seminarium. Det var Linköpingsprofessorn Helge Strömdahl som gästade Lund och pratade om språkets betydelse för hur vi lär oss naturvetenskapliga och tekniska termer.

På seminariet lyfte han fram problemet med att samma ord kan ha olika betydelser i det vetenskapliga och det vardagliga språket och att det kan ställa till det när studenter ska försöka förstå begrepp som temperatur, värme, kraft och energi. Många studenter har t.ex. svårigheter med att förstå skillnaden mellan temperatur och värme, som ju båda refererar till en vardaglig, kroppslig upplevelse. I vetenskaplig bemärkelse är det däremot två skilda variabler. Temperatur handlar om molekylers rörelse, medan värme handlar om en process där energi överförs mellan två system med olika temperatur (definitionen av värme på Nationalencyklopendins webb är alltså felaktig!).

Så hur kan man som lärare komma runt problemet att studenter refererar till ”fel” betydelse av termer? Helge Strömdahls recept är att studenten först och främst behöver förstå skillnaden mellan de företeelser som termerna refererar till, innan det går att förstå skillnaden mellan termerna. En inledande språklig övning, där studenterna får sätta ord på sina egna föreställningar om olika begrepp skulle därför kunna vara en hjälp. Läraren kan då upptäcka missförstånd och lägga en grund för bättre förståelse genom att helt enkelt prata med studenterna.

Liknande problem med att ord kan betyda olika saker förekommer också inom populärvetenskapen. Här är det extra viktigt att hålla isär begreppen eftersom den tänkta läsaren inte är ämnesspecialist. En del uttryck som vi använder (mer eller mindre oreflekterat) i det vetenskapliga språket kan ha en helt annan betydelse i vardagsspråket - det blev tydligt i vår undersökning Naturvetare skriver populärvetenskap. Exempel på sådana uttryck är att en cell ”presenterar” ett protein på sin yta, eller att en behandling får effekter på cellernas ”fortbildning”. Eftersom ”presentera” och ”fortbildning” är välkända ord kanske läsaren tycker sig förstå vad de betyder, fast ändå inte riktigt. Än värre kan det bli om man skriver ”mutanter”. Ursprungligen är det förstås en biologisk term, men det kan inte hjälpas. Den har kidnappats av filmindustrin och hos de läsare som har sett X-Men och Ninja Turtles är det nog lätt att tankarna flyger iväg någon helt annanstans! Därmed inte sagt att vi ska låta bli fackuttryck. Men det skadar nog inte att fundera över vilka olika associationer de kan leda till.

söndag 16 maj 2010

En naturvetares språkresa

För två år sedan tog jag ett stort kliv, rakt in i ett nytt forskningsämne. I alla fall med den ena foten. Jag gav mig in i ett ­samarbete med ett område vitt skilt från mitt eget: språkvetenskap. Sedan lång tid tillbaka hade jag visserligen undervisat naturvetarstudenter i både vetenskapligt och populärvetenskapligt skrivande, men någon äkta humanist är jag ändå inte, även om språk och kommunikation alltid har intresserat mig.

Med liv och lust och med hjälp av ett antal språkhandböcker har jag under årens lopp granskat ett otal studenttexter - en del välskrivna, andra halvbra och vissa usla. Att hitta stavfel och grammatiktabbar är inte någon större match. Där finns det ju regler att luta sig mot. Att påpeka stilbrott eller en ologisk disposition är inte heller så svårt. Naturvetare är rätt vana vid att tänka logiskt. Nej, den verkliga utmaningen ligger i att veta exakt vad det är som är tokigt när känslan säger att texten inte är riktigt bra, utan bara nästan. Jag grunnade en hel del och tänkte, som den naturvetare jag är, att det måste väl finnas något sätt att mäta texters kvalitet på, lite mer objektivt. Och det var då chansen dök upp. Universitetet utlyste forskningsmedel för nya, tvärvetenskapliga projekt kring lärande och undervisning. Till min stora glädje blev det utdelning till det projekt som jag tillsammans med Sara Santesson och Gunlög Josefsson på Nordiska språk hade sökt medel för. Jag skulle äntligen få svar på vad som var de välskrivna texternas hemlighet!

Mitt ordförråd utökades raskt med termer som koherens, referensbindning, metatext och Lix-värde. Jag började inse vad det egentligen är som gör en text till en text, och inte bara en samling ord och meningar. Det blev klart varför den där texten som Sara, Gunlög och jag alla tyckte var så bra, faktiskt var det. Och vad det var som gjorde andra texter tråkiga eller obegripliga.

Det som också blev tydligt var att de populärvetenskapliga texternas kvalitet speglar hur väl studenterna har förstått det de skriver om. När man pratar om lärande brukar man säga att de högsta nivåerna handlar om att kunna se samband, generalisera, reflektera och förklara för andra. Och det är just detta det populärvetenskapliga skrivandet går ut på. Samtidigt som studenterna sätts på prov när de skriver för en bredare målgrupp, menar vi att det populärvetenskapliga skrivandet kan locka dem att tänka i vidare banor och se det egna ämnet ur andra perspektiv. På så sätt blir skrivandet också en väg till förståelse.

Språket kan alltså vara ett redskap för lärande. Det finns en hel del forskning som stödjer detta. Vad som däremot inte har utforskats är sambandet mellan populärvetenskaplig kommunikation och lärande. Här hamnar vi i gränslandet mellan naturvetenskap, didaktik och retorik. Kombinationen är ovanlig och spännande och har lett vidare till ännu ett nytt samarbete, med retorikern Anders Sigrell. Det som vi vill gräva djupare i är hur träning i populärvetenskaplig argumentation kan hjälpa studenter att bättre förstå sitt eget ämne. Och hur detta i sin tur kan leda till att både deras vetenskapliga och populärvetenskapliga skrivande förbättras. Visionen är att en mer medveten kommunikationsträning kan ge naturvetare och deras ämnen en mer framträdande plats i samhället och i samhällsdebatten. Den tvärvetenskapliga resan fortsätter, och det känns som att vi är någonting på spåren!