söndag 16 maj 2010

En naturvetares språkresa

För två år sedan tog jag ett stort kliv, rakt in i ett nytt forskningsämne. I alla fall med den ena foten. Jag gav mig in i ett ­samarbete med ett område vitt skilt från mitt eget: språkvetenskap. Sedan lång tid tillbaka hade jag visserligen undervisat naturvetarstudenter i både vetenskapligt och populärvetenskapligt skrivande, men någon äkta humanist är jag ändå inte, även om språk och kommunikation alltid har intresserat mig.

Med liv och lust och med hjälp av ett antal språkhandböcker har jag under årens lopp granskat ett otal studenttexter - en del välskrivna, andra halvbra och vissa usla. Att hitta stavfel och grammatiktabbar är inte någon större match. Där finns det ju regler att luta sig mot. Att påpeka stilbrott eller en ologisk disposition är inte heller så svårt. Naturvetare är rätt vana vid att tänka logiskt. Nej, den verkliga utmaningen ligger i att veta exakt vad det är som är tokigt när känslan säger att texten inte är riktigt bra, utan bara nästan. Jag grunnade en hel del och tänkte, som den naturvetare jag är, att det måste väl finnas något sätt att mäta texters kvalitet på, lite mer objektivt. Och det var då chansen dök upp. Universitetet utlyste forskningsmedel för nya, tvärvetenskapliga projekt kring lärande och undervisning. Till min stora glädje blev det utdelning till det projekt som jag tillsammans med Sara Santesson och Gunlög Josefsson på Nordiska språk hade sökt medel för. Jag skulle äntligen få svar på vad som var de välskrivna texternas hemlighet!

Mitt ordförråd utökades raskt med termer som koherens, referensbindning, metatext och Lix-värde. Jag började inse vad det egentligen är som gör en text till en text, och inte bara en samling ord och meningar. Det blev klart varför den där texten som Sara, Gunlög och jag alla tyckte var så bra, faktiskt var det. Och vad det var som gjorde andra texter tråkiga eller obegripliga.

Det som också blev tydligt var att de populärvetenskapliga texternas kvalitet speglar hur väl studenterna har förstått det de skriver om. När man pratar om lärande brukar man säga att de högsta nivåerna handlar om att kunna se samband, generalisera, reflektera och förklara för andra. Och det är just detta det populärvetenskapliga skrivandet går ut på. Samtidigt som studenterna sätts på prov när de skriver för en bredare målgrupp, menar vi att det populärvetenskapliga skrivandet kan locka dem att tänka i vidare banor och se det egna ämnet ur andra perspektiv. På så sätt blir skrivandet också en väg till förståelse.

Språket kan alltså vara ett redskap för lärande. Det finns en hel del forskning som stödjer detta. Vad som däremot inte har utforskats är sambandet mellan populärvetenskaplig kommunikation och lärande. Här hamnar vi i gränslandet mellan naturvetenskap, didaktik och retorik. Kombinationen är ovanlig och spännande och har lett vidare till ännu ett nytt samarbete, med retorikern Anders Sigrell. Det som vi vill gräva djupare i är hur träning i populärvetenskaplig argumentation kan hjälpa studenter att bättre förstå sitt eget ämne. Och hur detta i sin tur kan leda till att både deras vetenskapliga och populärvetenskapliga skrivande förbättras. Visionen är att en mer medveten kommunikationsträning kan ge naturvetare och deras ämnen en mer framträdande plats i samhället och i samhällsdebatten. Den tvärvetenskapliga resan fortsätter, och det känns som att vi är någonting på spåren!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar