onsdag 23 juni 2010

En hund för mycket

Ett av mina största intressen är hundar. Ett annat är böcker. Därför kunde jag inte motstå att köpa antologin Tio hundar och en katt, där elva svenska författare, däribland Majgull Axelsson, Göran Hägg och Kerstin Ekman, skriver om sina husdjur. Berättelserna är underhållande, ömsinta, humoristiska och ibland känslosamma. Som hundägare kan jag verkligen känna igen mig i de olika betraktelserna. Men det finns en berättelse som skaver. Författaren gör en i och för sig helt korrekt iakttagelse: hunden har ett ytterst välutvecklat luktsinne. Samtidigt lyckas han i en och samma berättelse motsäga sig själv, slå in öppna dörrar och avslöja sina bristande biologikunskaper.

Han börjar med att sakligt räkna upp exempel på sådant som hundar kan lära sig leta upp med hjälp av sin nos: narkotika, cancerceller eller en död kropp på botten av en sjö. Några sidor längre fram förvånas han storligen över att hans egen hund, när de kommer hem efter en promenad, kan lukta sig till att matte nyss har gått uppför trappan till lägenheten. Man kan fråga sig varför det skulle vara konstigare att en hund kan spåra sin egen matte hemma i trapphuset än ett lik på en sjöbotten.

Vidare menar författaren att ”ingen naturvetenskapsman i världen kan förklara” hur hundens luktsinne fungerar. Därmed inte bara avfärdar han de sinnesbiologiska, veterinärmedicinska och neurologiska forskningsdisciplinerna i ett svep, utan röjer också sin egen okunnighet. Hundens luktsinne är inget hokus pokus alls – tvärtom finns det mycket att läsa i ämnet för den som verkligen är intresserad, inte minst inom populärlitteraturen. Även SVT har för övrigt dragit sitt strå till stacken genom det utmärkta programmet Den unika hunden, som har sänts i flera repriser de senaste två åren.

Men i stället för att gå till källan påstår författaren att fenomenet nu är ”vetenskapligt och empiriskt belagt” av honom själv, eftersom det har inträffat ”vid fem tillfällen utan undantag” att hunden har nosat upp sin matte. Han argumenterar länge och väl för sin ståndpunkt och hävdar att även ”den strängaste zoolog och neurolog måste ge sig och acceptera ett faktum”. Det enda som en sträng zoolog troligen skulle ha synpunkter på i det här sammanhanget är nog vetenskapligheten och det alltför klena empiriska materialet. Däremot skulle knappast vare sig zoologer, neurologer eller hundägare i största allmänhet komma på tanken att ifrågasätta hundens goda luktsinne. Just därför är det så förvånande att en stor del av berättelsen går ut på att föra detta i bevis. Än mer förvånande är att kapitlet över huvud taget har slunkit med i antologin. För min del kunde den lika gärna ha hetat Nio hundar och en katt.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar