Det är inte ovanligt att det uppstår konflikter när personer, särskilt forskare, från olika ämneskulturer möts. Mycket beror det nog just på det faktum att de inte har mötts förut. Inom våra olika discipliner skolas vi in i olika sätt att lösa problem, vi använder olika metoder och talar olika språk. Inte konstigt att vi missförstår varandra och odlar fördomar: ”Det där är väl inte vetenskap! Går det verkligen att dra några slutsatser från ett sådant material?”
Ett lysande exempel är när ämnena naturvetenskap och pedagogik möts. Pedagogik, som ju sorterar under de samhällsvetenskapliga disciplinerna, skiljer sig en hel del från de naturvetenskapliga och därmed är det bäddat för kollision. Den typiske naturvetaren, som är van vid forskningsmaterial som man kan räkna på, ställer sig tveksam till de kvalitativa metoder som ofta används inom den pedagogiska forskningen. De betraktas gärna som ”flummiga”. Och det är klart att de gör, om man under hela sin utbildning, doktorandtid och forskargärning bara har stött på kvantitativa metoder!
Men även gamla hundar kan faktiskt lära sig sitta. Och naturvetare kan mycket väl lära sig använda nya verktyg. Det har jag sett med egna ögon på våra pedagogiska kurser. Jag har sett hur doktorander, och garvade forskare också för den delen, börjar erövra nya metoder och ett nytt språk som hjälper dem att lösa pedagogiska problem och utveckla sin undervisning på ett systematiskt sätt. Och de gör det med stor entusiasm.
Det är nog ingen orimlig tanke att en lika stor entusiasm går att väckas också för andra ämnesområden, bara tillfälle ges. Det finns många spännande kombinationer där de naturvetenskapliga ämnena kan ingå och det är nog bara fantasin som begränsar. Om vi redan under utbildningen uppmuntrar och skapar förutsättningar för sådana möten, så att studenter kan samverka över ämnesgränserna, tror jag att mycket skulle vara vunnet. För det är ju så det ser ut i arbetslivet utanför universiteten. Och inte vet jag, men det skulle ju kunna leda till fler ämnesöverskridande samarbeten även inom forskningen i framtiden. För visst är det så, att det är just vid dessa tillfällen som det mest intressanta och oförutsägbara uppstår?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar