tisdag 20 december 2011

Den som skriver får se


Att skriva är att samtala med sig själv, sägs det. Och ibland får man oväntade svar. I synnerhet när man skriver populärvetenskapligt. Till exempel kan man få reda på vad det egentligen är man sysslar med. Det låter kanske märkligt, men precis så kan det vara. Fråga den student som under tjugo veckor ägnade sig åt sitt examensarbete, utan att riktigt förstå vad det gick ut på. Men som fick en aha-upplevelse genom att skriva populärvetenskapligt om det. Eller fråga dem som, från att ha haft ett snävt forskarperspektiv, med ens upptäckte att deras projekt är en del av något större. Inte bara inom ämnet, utan också – för många ganska otippat – ur ett samhällsperspektiv. Plötsligt uppenbarar sig historiska, ekonomiska och etiska aspekter, mönster tonar fram, bitar faller på plats och bilden blir klar. Kort sagt, helheten blir synlig. När man skriver om sitt ämne för någon som inte är lika insatt.

Men, skulle det då inte vara en bra idé att … Jo, just precis! Om våra studenter får skriva lite mer populärvetenskapligt blir de inte bara bättre på själva skrivandet och förklarandet. På köpet ökar de sin egen förståelse av ämnet. Det är slutsatsen jag har kunnat dra i en undersökning om biologistudenters populärvetenskapliga skrivande. Och för dig som vill, finns mer att läsa i en rykande färsk artikel i tidskriften Högre Utbildning:

tisdag 22 november 2011

Tänk positivt – en klyscha med substans

I dagens tidning fanns en notis om att bloggaren Isabella Löwengrip, även känd som Blondinbella, kommer att sluta sitt uppdrag i TV4:s Efter tio. Jag som varken följer programmet eller hennes blogg borde kanske inte bekymra mig över nyheten. Men det gör jag. För den säger någonting om hur kommunikationen mellan människor kan se ut, och hur vi väljer att uttrycka oss när vi sänder ett budskap till någon annan.

Anledningen till att Isabella Löwengrip slutar är nämligen att hon under direktsändning tvingas följa tittarnas kommentarer om henne själv. Många kommentarer är allt annat än smickrande. Det är ganska lätt att föreställa sig hur det känns att få veta att man är ful, tjock, äcklig eller ser ut som en gris, samtidigt som man försöker sköta sitt jobb. Svårare att förstå är syftet hos den som skriver en sådan kommentar. Och vad det är TV4 vill uppnå.

Nu är det ju inte så att fenomenet negativa kommentarer är isolerat till just det här programmet, eller den här tevekanalen. Dessvärre. Det förekommer också i andra medier, och till och med i verkliga livet. Och det är här jag skulle vilja göra en koppling till akademisk kritik.

På en pedagogisk konferens för några veckor sedan ställde retorikern Anders Sigrell frågan om vilket som är lättast att ge: positiv eller negativ respons. I det hundrahövdade auditoriet av akademiska lärare tyckte samtliga att den negativa var lättast. En nyttig tankeställare. För visst är det så att de flesta av oss har närmre till ris än till ros både på seminariet och när vi rättar? Och det ligger ju helt i linje med vad vi har lärt oss. Att man ska tänka kritiskt. Annars är man en dålig akademiker.

Men är kritiskt tänkande och negativ kritik verkligen samma sak? Inte enligt min mening. Det kritiska tänkandet handlar om att identifiera vad som verkar rimligt och vad som verkar orimligt. Den negativa kritiken handlar om att motivera varför det orimliga är orimligt. Till exempel på grund av en ologisk, osammanhängande, obegriplig eller oventenskaplig argumentation. Och vi har ganska lätt för att sätta fingret på vad det är som brister. Positiv respons, å andra sidan, handlar om att peka på exakt vad som gör en argumentation övertygande. Det är betydligt svårare, eftersom vi inte är lika tränade att se saken från det hållet.

Och det är nu vi har kommit fram till själva poängen. För det finns en poäng med att söka efter det positiva i stället för det negativa! Om vi lär oss att se det som andra lyckas bra med, bygger vi samtidigt upp ett eget förråd av goda exempel. Som vi sedan kan återanvända i något annat sammanhang. På så sätt kan våra egna positiva kommentarer komma oss själva till nytta i slutändan. En smart strategi, alltså, för den som själv vill bli en aning klokare. Och mottagaren, som får bekräftat vad den har gjort bra, blir samtidigt uppmuntrad och motiverad att göra ännu bättre ifrån sig. I ljuset av det kan man verkligen grubbla över vad negativ kritik skulle ha för funktion.

fredag 21 oktober 2011

Hur kul är fysik?

Många femteklassare är intresserade av naturvetenskap. Utan att de själva riktigt vet om det. Bland det som de vill veta mer om finns sådant som rör människan, men också det mer spektakulära som naturfenomen och liv i rymden. Det kan man läsa i Skolverkets rapport Fler som kan – Hur kan vi underlätta för ungdomar att läsa naturvetenskap och teknik? Sedan händer någonting. Intresset svalnar, alltför få väljer naturvetenskapligt gymnasieprogram. Ännu färre väljer naturvetenskapliga och tekniska utbildningar på högre nivå.

När man tar reda på varför det är såhär får man veta att det finns flera orsaker. En av dem är att NO-salen är sunkig, med svarta bänkar, gardiner på sned och unken lukt. En annan är att den NO som undervisas, framför allt fysiken och kemin, har väldigt lite att göra med elevernas egen verklighet. Den berör helt enkelt inte.

En förklaring som rapporten lyfter fram är att NO-undervisningen är alltför bunden till läroboken, och att många lärare själva kan för lite om ämnet. Vilket leder till att det som undervisas är en massa (uråldriga och tråkiga) fakta som ska läras utantill. Utan att sättas in i ett större sammanhang. De stora, intressanta frågorna lämnas därhän. För det är svårt att vårda elevernas intresse, uppmuntra deras nyfikenhet och öppna dörren till en ny värld, om man själv bara har en ytlig ämnesförståelse. I stället hamnar fokus lätt på pendlar, fjädrar och elektronbindningar. Och hur kul är det när man är fjorton? Om man inte kan koppla det till något större. Är det då konstigt att man ger upp? Trots att man var intresserad från början.

Men det slumrande intresset kan väckas till liv igen. Vi ser varje år horder av skolungdomar köa till universitetets kemi-, biologi-, fysik- och lasershower i Lund. Och de jublar. Det finns de som ber om autografer och som pratar om showen i åratal efter. För till och med fysik kan vara kul – tro det eller ej. Men det förutsätter ämneskunniga lärare som kan knyta ihop detaljerna med helheten. Och det är just där skon klämmer. Skickliga NO-lärare är en bristvara. Samtidigt är de nyckeln till den naturvetenskapliga och tekniska utvecklingen. Slutsatsen kan knappast bli mer entydig: vi måste ge lärarna en gedigen utbildning – och belöna dem efter förtjänst. Annars kan vi nog se i stjärnorna efter både naturvetare, tekniker och kul fysik.



fredag 14 oktober 2011

Tankar vid dödslinjen

Så har den kommit, Dagen D. D som i deadline. Tiden har runnit ut, och där står hon och väntar, vår förläggare. En enda sak återstår. Att trycka på Skicka. Kom allt på pränt? Blev allting sagt? Är något glömt? Tankarna virvlar i ett vakuum. Före deadline är det kaos, efter är det tomt. Då återstår bara väntan. Då finns ingen återvändo. Och till våren är den här. Tryckt och klar. Färdig att läsas, och recenseras. Boken som vi levt med och sett växa fram i nästan ett år. Boken som jag själv ville läsa för tjugo år sedan, men som inte fanns när jag bäst behövde den. Vår bok. Retorik för naturvetare – av Susanne Pelger och Sara Santesson. När våren kommer är den här. 

onsdag 28 september 2011

Svart på vitt med Wordfeud

Den senaste tiden har jag ägnat kvällarna åt min nya hobby, Wordfeud. För dig som händelsevis inte har stött på fenomenet kan jag berätta att det är en app där man kan spela Alfapet i mobilen. Det går alldeles utmärkt att ha flera dueller i gång samtidigt. Och det har man. Gärna på flera olika språk. För tillfället på svenska, engelska, franska och danska.

En iakttagelse som jag har gjort är att framgången, inte särskilt oväntat, varierar med det valda språket. Jag lyckas till exempel betydligt oftare sätta ihop långa ord på svenska än på engelska. Och oftare på engelska än på franska. Andelen långa ord verkar alltså vara något av en värdemätare på språkkänslan. På svenska kan jag liksom SE direkt om de sju bokstäverna kommer att kunna bli ett ord. Även om jag från början inte alltid ser vilket. På engelska är den upplevelsen betydligt mer sällsynt. Och den slutsats jag drar är att min engelska språkkänsla (för att inte tala om den franska) inte är i närheten av den svenska. Om jag nu hade inbillat mig det.

Trots att jag nästan dagligen läser, skriver, pratar eller lyssnar på engelska kommer min känsla för det engelska språkets nyanser aldrig att bli densamma som det svenska. Men jag kan trösta mig med att vara i gott sällskap. Professionella översättare översätter bara till sitt eget språk. Inte från. Det språk som inte är vårt modersmål kommer alltid att stanna vid en blek kopia. I Wordfeud får vi det svart på vitt. Men språket inte bara speglar tanken, utan formar den också. Så kanske leken med bokstäver kan få oss att utvecklas. Om vi blir bättre på att bygga enstaka ord, kanske vi också kan bli bättre på att bygga hela språk. Det skulle, om inte annat, vara en god ursäkt för att fortsätta spela.

fredag 26 augusti 2011

Undervisa, och du blir en bättre forskare

Nu finns det vetenskapligt stöd för det som många lärare så länge haft på känn: den som inte bara forskar, utan också undervisar, blir en bättre forskare. I tidskriften Science publicerades i förra veckan en artikel som visar just detta. Artikelförfattarna har jämfört två grupper av doktorander i naturvetenskap, där den ena både forskar och undervisar och den andra enbart ägnar sig åt forskning. Det som studien kommer fram till är att de undervisande doktoranderna har utvecklat en avsevärt bättre förmåga att formulera hypoteser och designa experiment, något som i sin tur är avgörande för en naturvetenskaplig forskares skicklighet.

För oss som arbetar med utbildning är resultatet ytterst intressant. Visserligen är nog de flesta i dag överens om att akademiska lärare både bör undervisa och forska. Men huvudargumentet för detta brukar vara att lärarnas forskning höjer kvaliteten på undervisningen. Nu finns det alltså anledning att hävda även det omvända. Med andra ord är det dags att skrota begreppet undervisningsplikt och i stället börja prata om förmånen att få undervisa.

måndag 11 juli 2011

Till samhällsnyttiga humanisters försvar

Knappt har sommarlovet börjat förrän Svenskt Näringsliv lanserar sitt häpnadsväckande förslag: humanister och konstvetare bör bara få halva studiemedlet. Motiveringen lyder att dessa studier mer kan betraktas som hobbyverksamhet än något som bidrar till samhällsnyttan. Intressant utspel. Mycket intressant. Framför allt kan man undra hur en sådan här idé har lyckats passera igenom en hel organisation och mynna ut i ett officiellt uttalande. På fullt allvar.

Men vänta nu! Jag är väl inte humanist? Jag tillhör väl den andra sidan? Naturvetarna, de samhällsnyttiga. De som utforskar rymden, stoppar miljöförstöringen och löser cancerns gåta. Kanske det, om man väljer att se världen i svart och vitt. Fast i verkligheten är det hela en aning mer komplext. För vad skulle hända om det inte fanns några humanister, de som är så bra på att identifiera problem som vi andra inte ser? Hur skulle det se ut om ingen tog itu med de etiska frågorna eller såg det historiska perspektivet? Och hur skulle vi klara oss utan konstvetare? Om inte konsten fanns, vem skulle då utmana vår syn på verkligheten, ifrågasätta och få oss att tänka annorlunda? Jag frågar bara vem.

Det sägs ibland att det är större att tänka rätt än att tänka fritt. Men vem kan avgöra vad som är rätt? Och vem avgör vad som är samhällsnyttigt? Är det så att Svenskt Näringsliv ser användbarhet och bildning som två motpoler, som gott och ont, vitt och svart? Tanken är förstås fri, om än befängd. Om vi inte förstår att se hur användbarhet och bildning kompletterar varandra, och hur olika perspektiv tillsammans kan bidra till samhällsnyttan, ja då har vi missat något fundamentalt. Fast så illa kan jag aldrig tro att det är ställt. Snarare är det nog bara Svenskt Näringsliv som drabbats av tillfälligt solsting och som, så snart det gått över, säkert kommer på bättre tankar. För halverade studiemedel åt humanister skulle inte vara ett dugg nyttigt, varken för det svenska näringslivet eller för resten av vårt svenska samhälle.

onsdag 15 juni 2011

Positiv respons åt hundar och studenter

Vad är det för likhet mellan en hund och en student? Frågan kan kanske tyckas provocerande, särskilt för dem som till äventyrs inte är hundvänner. Men för mig som gillar båda kategorierna, och som gärna letar efter samband, är det den mest naturliga fråga i världen. Behöver jag ge någon ledtråd? Svaret har förstås med lärande att göra.

Vare sig det handlar om studenters eller hundars utbildning finns det en faktor som är avgörande för utvecklingen: respons. Den som håller på att lära sig något behöver få återkoppling på det den gör. För hunden kan responsen vara en vältajmad köttbulle. För studenten handlar det mer om rätt ord i rätt tid, men grundprincipen är densamma. Låt oss utgå ifrån exemplet med hunden.

Det finns i princip två skolor för hur hundträning går till, den ”mjuka” och den ”hårda”. Den mjuka skolan bygger på positiv respons, att man förstärker ett önskat beteende genom att belöna det. Om hunden sätter sig vid rätt tillfälle belönas den alltså genast med en godsak. Om den gör fel nonchalerar man beteendet och gör ett nytt försök. Den hårda bygger på negativ respons, och i stället för att belöna ett önskat beteende korrigerar men ett felaktigt. Hunden får alltså bara veta när den gör fel. Hundexperterna menar att det är svårt att kombinera den mjuka och den hårda metoden – man måste välja och sedan vara konsekvent.

Som ägare av en airedaleterrier (den fria viljan personifierad) kan det ligga nära till hands att välja den hårda metoden. Och nog gjorde jag vissa halvhjärtade försök på vår första lydnadskurs när Rufus var i den värsta slyngelåldern. Men, ack vad jag bedrog mig! Det fungerade inte alls, trots den nitiska tränarens stränga instruktioner (och trots att hon var konsekvent, responsen till hundägarna var också negativ). I stället blev resultatet en ledsen och oförstående terrier. Och pedagogen i mig, som hela tiden handlat under tyst protest, utbrast till sist ”Vad var det jag sa!”.

Medan min erfarenhet som hundförare är ganska begränsad, har jag varit med en lite längre tid som lärare, och också hunnit fundera en del över vad som utmärker god undervisning. Jag är därför beredd att hålla med om det som står i böckerna, att studenter är beroende av respons för sitt lärande, och att responsen i huvudsak ska vara positiv. Dessutom ska den vara konkret. Det räcker inte att tala om att uppsatsen var bra. Studenten måste också få veta vad det var som var bra och varför. Den negativa kritiken, däremot, är inte särskilt viktig. Får studenten bara träna tillräckligt många gånger så fylls förrådet på med goda exempel, som kan varieras och återanvändas. Bristerna slipas bort av sig själva efter hand.

Vi måste också komma ihåg att lärandet är en process och att den kräver sin tid. Det finns inga quick fix-metoder – lika lite i universitetsundervisningen som i lydnadsträningen. Och varför inte ägna den tiden åt att se positivt på tillvaron, när det nu också är det som har visat sig mest gynnsamt för lärandet?

fredag 27 maj 2011

Forskar bäst som skrattar mest

I Lunds universitets strategiska plan hittar man, kanske lite oväntat, nyckelordet humor. Vid den första anblicken kan det tyckas som ett skämt. Men vid närmare eftertanke verkar det vara helt på sin plats. Jag återkommer strax till varför. Men först ska jag ge ett litet exempel från min egen doktorandtid (det kan nog betraktas som preskriberat vid det här laget).

En kulen höstkväll när jag väntade in några försök i labbet fick jag ett infall att möblera om bland bokstäverna på institutionens namnskyltar. Det var den gamla sortens skyltar, av svart sammet och med vita plastbokstäver intryckta i en skåra. Jag som alltid varit svag för Alfapet såg oanade möjligheter att fördriva tiden. Professorn, min handledare, fick heta Gnetboss. Korridorgrannen blev K. Myrfan. Andra döptes om till Vädring och Ankbladder.

Nästa morgon hördes spridda fniss från husets alla hörn och det dröjde inte länge förrän den skyldiga hade identifierats. Stämningen var uppsluppen och alla uppskattade tilltaget. Med ett undantag: Mannen Utan Humor. För hur kunde man bara komma på något så idiotiskt som att förvanska de högt ärade forskarkollegernas namn? Inte alls svårt, skulle jag säga. Fast min magkänsla hade fått mig att lämna ett visst namn i fred (jag ska erkänna att det tog emot – jag hade egentligen en riktig höjdare på lut). Ett bra val, visade det sig alltså i efterhand. För det här var inte bara Mannen Utan Humor, utan också Mannen Som Tar Sig Själv På Alldeles För Stort Allvar. Och det där hänger liksom ihop. För om man inte kan se på sig själv med distans har man nog också svårt att dra på munnen, både åt sig själv och eventuella namn som någon klåfingrig doktorand har micklat med. Kanske är det till och med så att man bara kan se saker och ting från en given synvinkel – den enda rätta.

Inte för att jag vill blåsa upp just den här händelsens betydelse till orimliga proportioner. Den är, som sagt, bara ett exempel i mängden. Men jag tror att humorn kan ge oss lite distans och att den faktiskt också hjälper oss att upptäcka nya perspektiv. Om vi har ett öppet sinne. För de bästa idéerna kommer inte när vi försöker tvinga fram dem. De dyker upp när vi lämnar den upptrampade stigen och välkomnar nya intryck. Och vem vet vilket håll de kommer ifrån. Kanske skulle man rentav kunna påstå att humorn är en väg till kreativitet. Som i sin tur är en förutsättning för framgångsrik forskning. Och det skulle ju betyda att ett gott skratt kan vara ett sätt att förlänga, inte bara livet, utan också den akademiska meritlistan. Det om något vill nog ett universitet värna om.

tisdag 17 maj 2011

Veckans poptips: Helhet, detaljer eller mittemellan

För att en populärvetenskaplig artikel ska bli intressant för en lekman gäller det att man inte fastnar i detaljer. Exakta mätdata och metodredogörelser tråkar ut mer än de underhåller. I stället är det de mer övergripande slutsatserna som gör artikeln spännande. Det betyder att det kan vara nödvändigt att generalisera och att tänka i olika nivåer. Och att lyfta resonemanget från det specifika till det mer generella.

Om en studie t.ex. handlar om ”hur Skyros murödla överlever vid temperaturen X respektive Y” (Skyros är en grekisk ö) skulle frågan kunna vidgas till ”hur ödlor i största allmänhet överlever vid olika temperaturer” eller ”hur växelvarma djur påverkas av den globala uppvärmningen”. Här motsvarar de tre frågeställningarna olika s.k. epistemiska nivåer. Och håll i er, för nu klättrar vi upp till nästa nivå!

Generaliseringar har nämligen inte bara betydelse i populärvetenskapliga artiklar. Utan även i de vetenskapliga. Det är till och med så att ett av de viktigaste kriterierna för om en vetenskaplig artikel upplevs som välskriven är att argumenten växlar mellan olika grader av detaljer och helhet. Förmågan att generalisera är alltså generellt gångbar. Och för den som vill utveckla sin förmåga ger det populärvetenskapliga skrivandet utmärkt tillfälle till träning.

tisdag 10 maj 2011

Ett lustfyllt lärande – eller inte

Har du också råkat ut för det någon gång? Att det som verkade rätt intressant från början blev urtrist när du väl satt där i klassrummet. När du fick svar på frågor du inte ställt, och dina egna frågor förblev obesvarade. När någon annan bestämde vad du ville veta. Och när det kändes som om ingenting hängde ihop. Välkommen i gänget, jag har också varit där, både på universitetet och tidigare. Men hur kunde det egentligen hända?

I en utbildning finns det för det mesta en lärare som leder lärandet. Det är oftast läraren som kan ämnet bäst, och som – när allt fungerar som det ska – också förstår sig på hur studenter lär sig ämnet på bästa sätt. Det är det som är didaktisk kompetens, att veta vilka strategier som leder till framgångsrikt lärande. Det är också det som är nyckeln till studenternas motivation. Utan den kan undervisningen gå i baklås. Som när studenten förvandlas från nyfiken aktör till passiv mottagare. När läraren är alltför uppfylld av sitt eget kunnande för att se om studenterna faktiskt lär sig någonting. Eller som när alltför stort fokus hamnar på detaljer och faktakunskap. Det blir så att säga svårt att se skogen för bara träd, svårt att se hur de olika delarna passar in i ett större sammanhang. Och ändå är det just sammanhang vi vill upptäcka när vi lär. För det är först när vi kan skymta helheten som det börjar bli intressant. Det är då vi närmar oss den efterlängtade aha-upplevelsen. Och det är då didaktiken fungerar som bäst.

Kognitionsforskaren Peter Gärdenfors skriver i sin bok Lusten att förstå att lärande handlar om att se mönster. Det är när vi lyckas sätta samman de olika pusselbitarna till något större som vi verkligen förstår. Det är också här vi kan behöva hjälp på traven. Av någon som förstår varför vi fastnar och hur vi ska komma vidare. Av en lärare som kan hjälpa oss upptäcka mönster, hjälpa oss se hur de enskilda bitarna bildar en helhet. Det är ofta just den kopplingen som är det svåra, och samtidigt den som gör lärandet lustfyllt. För det vet ju varenda unge att ett lagt pussel inte är något kul att få. Lika lite som en kartong med bitar som man inte lyckas sätta ihop.

fredag 8 april 2011

Fri kurslitteratur – ett problem för författaren?

För några dagar sedan uppmärksammade Sydsvenskan att inskannad kurslitteratur sprids via en sajt med just namnet Fri kurslitteratur. Sedan var debatten i full gång. De flesta studenter som yttrar sig tycker, inte särskilt förvånande, att det är bra att kunna minska sina utgifter på det här sättet. Många tillhör säkert fildelargenerationen och är vana vid att det är så det går till – må det vara lagligt eller olagligt. Men vad anser egentligen de som har upphovsrätt till verken?

Jag som själv har skrivit två böcker, och för tillfället skriver på en tredje, kan räkna mig till kategorin författare. Så hur upprörd, kränkt och drabbad känner jag mig? Tja, jag har ju själv varit student och minns att kurslitteratur kan vara dyr. Och att det finns andra saker man också vill spendera sina slantar på. Jag har alltså en viss förståelse. Men royaltyn då? Känner jag mig inte snuvad på den? Låt mig avslöja en sak: man blir inte rik på att skriva läroböcker. I alla fall inte på svenska. Det är alldeles sant. Till och med så sant att det inte riktigt är värt besväret med det pappersarbete som krävs för att få ut pengarna som lön. Därför står min royalty kvar någonstans på ett konto. Tror jag.

Så vad är då läroboksförfattarens drivkraft? Ett ädelt och idealistiskt svar skulle vara att man skriver för studenternas skull. För att man vill sprida kunskap och bidra till att göra världen bättre och klokare. Men det är bara en del av sanningen. Det finns andra, mer egoistiska skäl. Ett är att skrivandet som sådant faktiskt berikar författaren själv. Genom skrivandet kommer man åt tankar som man annars inte skulle ha tänkt, och upptäcker samband som tidigare har varit dolda. Det är svårt att mäta värdet av en sådan upplevelse i royalty. Ett annat skäl är att en publikation är en akademisk merit. Fast valet att skriva just läroböcker är inte särskilt strategiskt, de har betydligt sämre utväxling än vetenskapliga artiklar i det akademiska cv:t.

I debatten om fri kurslitteratur föreslås att författarna ska avlönas av staten och att böckerna ska vara gratis. Sympatisk tanke men knappast genomförbar. Jag vet inte hur snabbt andra skriver böcker, men jag gissar att några månader för en genomsnittlig bok är ett absolut minimum för de flesta. För en genomsnittlig universitetslärare skulle det motsvara åtminstone ett par hundra tusen i lönekostnad. Sannolikt är det inte många kursböcker vars upplaga kan motivera en sådan budget. Och, som sagt, troligen är det för de flesta författare inte heller den ekonomiska frågan som är den viktigaste.

Nej, anpassningen till fildelande studenter måste nog ske på annat sätt. För, laglig eller ej, företeelsen är här för att stanna. Naivt vore det att tro något annat. I takt med att de redan små ekonomiska incitamenten minskar, behöver läroboksförfattandet uppvärderas som merit. Forskning har länge vägt tyngre än undervisning i akademiska sammanhang, och det avspeglas även bland publikationer. Trots att det i de flesta fall ligger mångdubbelt mer arbete bakom en lärobok än en forskningsartikel är skillnaden i meritvärde oftast betydligt mindre. Detta, skulle jag vilja påstå, är en större nöt för akademin att knäcka än vad den kopierade kurslitteraturen är.

tisdag 29 mars 2011

Veckans poptips: Våga spekulera

Det krävs ett visst mod för att berätta om sin forskning på ett populärvetenskapligt sätt. Allra mest mod krävs det för att spekulera. Ändå är det ofta just det som läsaren eller lyssnaren vill att vi ska göra. För det är först då som forskningen blir riktigt intressant, när vi resonerar om de egna resultatens eventuella konsekvenser. Utan vare sig hängslen, livrem eller referenser.

Det krävs också mod för att ta ställning. När jag fortfarande undervisade i genetik införde jag ett kursmoment som jag kallade för Genteknik och gen-etik. Kursen var en påbyggnadskurs och studenterna var alltså inte direkt några nybörjare. Det var rimligt att förvänta sig att de, utifrån sina kunskaper, var beredda att diskutera etiska frågor som rörde deras eget ämne, och gärna också komma fram till en egen ståndpunkt. Ändå var det förbluffande många som tvekade. Med motiveringen: ”Men jag är ju naturvetare, jag ska väl vara objektiv och inte ha någon åsikt?” Nähä? Så vem ska då tolka, resonera, diskutera, reflektera, problematisera och rekommendera? Ska vi överlåta det till andra? Bara för att vi själva fegar ur?

Såklart att naturvetenskapliga undersökningar ska bygga på vetenskaplig metod. Men naturvetare har också ett ansvar för att det som forskningen leder fram till kommer samhället till gagn, att andra kan förstå vilka möjligheter och begränsningar den innebär. Antingen det handlar om genteknik eller något annat måste de som har de djupaste kunskaperna vara med och spekulera om framtida konsekvenser.

Så om jag själv skulle våga mig på lite spekulerande tror jag att fler naturvetarspekulationer kommer att göra forskningen mer spännande och forskarna lite mänskligare. Det i sin tur kan bidra till att intresset för naturvetenskap ökar och med det även studenttillströmningen. Det är inte otänkbart att mångfalden bland studenter då också kommer att öka och att det därmed blir en större bredd på naturvetare i samhället. Kanske det rentav leder till fler politiker med naturvetenskaplig bakgrund. Och det skulle då sannerligen inte skada. Tvärtom. Så visst kan det vara värt att våga.

tisdag 22 mars 2011

Läraren som ledare

Så är den till ända, andra säsongen av SVT:s Klass 9A. Som så många andra har jag med intresse följt den under några veckor. Förfasat mig när lektioner gått över styr, och känt förtröstan när elever och lärare så sakteliga börjat komma på rätt köl. Man kan fråga sig vad det var som gick fel från början.

Det är naturligtvis många faktorer som bidrar, men jag tror det finns en som är avgörande: bristen på ledarskap. Ledarskap hos rektorn, hos lärarna och hos eleverna själva. Problemet är att ledarskap inte har varit på modet inom skolan på ett bra tag. I stället är honnörsorden självständighet, kritiskt tänkande och eget ansvar. Som om det skulle finnas en motsättning. Men inget kan förstås vara tokigare. Att leda handlar inte om att tvinga, hämma eller bestraffa. Det handlar om att vara någon som eleverna vill följa, om att vara en förebild. För att bli självständig behöver eleven först lära sig att leda sig själv. Och, modernt eller ej, utan en lärare som sätter ramarna är det svårt.

I ljuset av detta är det intressant att just kombinationen lärarskap och ledarskap i år uppmärksammas med Lunds universitets pedagogiska pris. Pristagaren Elin Bommenel har länge och enträget arbetat med att lyfta fram lärarens roll som ledare. I sin egen undervisning lever hon som hon själv lär. Hon har också lett arbetet med antologin Osynligt och självklart?, som visar exempel på hur ledarskap kan utövas inom den högre utbildningen.

Kan uppmärksamheten på ledarskap i utbildningen vara ett tecken på att något håller på att hända? Att något osynligt håller på att bli synligt? Att något självklart kanske inte är så självklart egentligen? För om det inte längre är självklart blir det något att diskutera, utforska och försöka förstå. Något att lyfta fram i skola och i lärarutbildning. Om vi lyckas sätta ord på hur lärare kan utvecklas till goda ledare kommer mycket att vara vunnet. Inte bara för klass 9A, utan för hundratusentals svenska skolelever och studenter.

onsdag 16 mars 2011

Spännande matte med deckargåtor

En ständig utmaning för alla lärare är att skapa motivation bland eleverna. Ibland kräver det att man tänker i annorlunda banor. I den rykande färska Spanarboken, som vänder sig till elever i skolår 4, provar matematikern Lena Zetterqvist ett nytt grepp. Med hjälp av deckarberättelser presenterar hon en rad mysterier som eleverna ska lösa, däribland Stölden på museet, Samlarkorten och Tennismatcher.

Idén att kombinera skönlitteratur och matematik är tilltalande. Samtidigt som berättelserna engagerar och väcker nyfikenhet presenteras de matematiska begreppen i ett konkret sammanhang. Läroboken uppmuntrar också till samarbete och diskussion kring olika lösningar. På så sätt lär sig eleverna matematik, inte bara genom att räkna, utan också genom att läsa, samtala och lyssna. Pedagogiskt genomtänkt och, så vitt jag kan bedöma, skoj för eleverna. Precis så som det ska vara!

Spanarboken är utgiven av Liber och mer info finns på förlagets webb.

fredag 4 februari 2011

Veckans poptips: Testa textens läsbarhet

Ibland kan det vara svårt att bedöma hur lättläst en text är som man själv har skrivit. Då kan det behövas lite hjälp. Ett sätt är att beräkna textens så kallade läsbarhetsindex, LIX, där

LIX = genomsnittlig meningslängd + andel långa ord

Med ”långa ord” menas här ord som har fler än sex bokstäver. En text som har många långa ord och långa meningar får följaktligen ett högt LIX-värde (över 50). Risken är stor att en sådan text upplevs som tung och svårläst. Korta ord och meningar ger däremot ett lågt värde (under 30), vilket alltså kan tolkas som att texten är lättläst.

http://www.lix.se/ kan man enkelt få fram ett LIX-värde på sin text. Även om inte LIX-värdet ger hela förklaringen, kan det ge en vink om hur våra texter uppfattas av andra.

Läs gärna mer om vad som bidrar till texters läsbarhet och hur olika LIX-värden kan tolkas på sid. 32–35 i Naturvetare skriver populärvetenskap.

lördag 22 januari 2011

Och nu: över till vädret

Är det någon mer än jag som har sett Vädret på teve och efteråt inte haft en aning om hur vädret ska bli? Visst låter det märkligt, men det kan finnas en förklaring.

Om flera budskap når oss samtidigt har vi svårt att ta till oss mer än ett. Fenomenet brukar kallas enkanalshypotesen. När vädret presenteras finns det tre olika saker som tävlar om vår uppmärksamhet: kartan med vädersymboler, väderpresentatörens röst och väderpresentatören som person. Så vilken av de tre ska man välja?

De flesta människor väljer, utan att tänka på det, att se framför att höra. Då återstår två val: kartan och personen. Rösten finns i bakgrunden. Den berättar visserligen om kartan, men det är bara en bråkdel av tiden som det handlar om något som jag vill veta, nämligen Skåne (eller var jag nu befinner mig för tillfället). Resten av tiden pratar den om något helt annat. Däremot stämmer rösten hela tiden med presentatörens gester, kroppsspråk och mimik. Man skulle kunna säga att rösten lurar mig att se på personen i stället för kartan.

Dessutom brukar väderpresentatörer ha fina kläder, vackra smycken och annat som lätt drar fokus från snöflingor och minusgrader. Plus att vi nog är så funtade att vi är mer intresserade av levande människor än av morgondagens väder. Och här skulle det vara på sin plats med en sammanfattande slutsats. Antingen får det bli att Vädret borde presenteras på ett annorlunda sätt, t.ex. med enbart karta och berättarröst. Eller också att Vädrets syfte egentligen inte har så mycket med väder att göra.

tisdag 11 januari 2011

Englund vs. Ranelid – vilken strategi segrar?

De senaste dagarna har vi kunnat följa författarna Peter Englunds och Björn Ranelids munhuggande i media. Ranelid lär i TV4:s danstävlingsprogram Let’s Dance ha uppmanat Svenska Akademiens ledamöter att komma ut ur sina kammare och också ta sig en svängom. Englund svarade då på sin blogg att det för hans del inte kommer att ske, men att han välkomnar allt som håller Ranelid borta från skrivandet.

Dispyten, som är lika roande som tröttsam, blev snabbt förstasidesstoff i kvällstidningarna. Frågan är nu vem av kombattanterna som kommer att avgå med segern. Oavsett vad man tycker om deras respektive författarskap kan man fundera över vem av dem som är mest taktisk i sin retorik.

Att Ranelid söker uppmärksamhet vet vi sedan tidigare och det bekräftas också av hans senaste utspel. Hans strategi går ut på att provocera. Det är vi vana vid. Det som förvånar är däremot att Englund hugger på det utslängda betet. Och att han gör det genom att angripa Ranelids författarskap. Man kan fråga sig vad det är han vill uppnå.

Det står förstås var och en fritt att tycka vad den vill om andras böcker. Men att den ständige sekreteraren sågar en Akademi-pristagare vid fotknölarna är överraskande elakt. Just därför tycks attacken slå tillbaka på honom själv. Nu får Ranelid den plats i media som han så hett eftertraktar. Han blir ett offer som vinner folkets medlidande och sympati, medan Englund får stå där med skammen. Anfall är inte alltid bästa försvar. Och som historien har lärt oss: det är inte alltid den mest välförtjänte som går segrande ur striden.

måndag 10 januari 2011

Veckans poptips: Konsten att sätta punkt

Att en bra början är betydelsefull har vi redan konstaterat. Men att artikeln också behöver ett gott slut kan ibland vara värt att påminna sig om. En avslutning som bara rinner ut i sanden gör snart att hela artikeln har fallit i glömska. Därför krävs det något mer, något som knyter ihop säcken och sätter en tydlig punkt.

Vanliga sätt att avsluta en populärvetenskaplig artikel är att lyfta fram frågor som ännu återstår att besvara, eller att spekulera om hur nyvunna resultat kan komma till användning. Det som är intressant är då läsarens perspektiv. Alltså inte vad vi som forskare vill veta mer om, utan vad den enskilda människan eller samhället kan ha för nytta eller glädje av den nya kunskapen i framtiden.

För att avslutningen verkligen ska kännas som en del av artikeln och för att texten i övrigt ska hänga ihop behöver de olika delarna haka i varandra. Om texten är riktigt elegant krokar den framåt i början och återknyter i slutet. Exempelvis kan en fråga som ställs i inledningen besvaras i sista stycket. Början och slutet blir då varandras spegelbilder. Ett sådant slut ger en logisk inramning och hjälper artikeln att lättare bli ihågkommen.