tisdag 11 januari 2011

Englund vs. Ranelid – vilken strategi segrar?

De senaste dagarna har vi kunnat följa författarna Peter Englunds och Björn Ranelids munhuggande i media. Ranelid lär i TV4:s danstävlingsprogram Let’s Dance ha uppmanat Svenska Akademiens ledamöter att komma ut ur sina kammare och också ta sig en svängom. Englund svarade då på sin blogg att det för hans del inte kommer att ske, men att han välkomnar allt som håller Ranelid borta från skrivandet.

Dispyten, som är lika roande som tröttsam, blev snabbt förstasidesstoff i kvällstidningarna. Frågan är nu vem av kombattanterna som kommer att avgå med segern. Oavsett vad man tycker om deras respektive författarskap kan man fundera över vem av dem som är mest taktisk i sin retorik.

Att Ranelid söker uppmärksamhet vet vi sedan tidigare och det bekräftas också av hans senaste utspel. Hans strategi går ut på att provocera. Det är vi vana vid. Det som förvånar är däremot att Englund hugger på det utslängda betet. Och att han gör det genom att angripa Ranelids författarskap. Man kan fråga sig vad det är han vill uppnå.

Det står förstås var och en fritt att tycka vad den vill om andras böcker. Men att den ständige sekreteraren sågar en Akademi-pristagare vid fotknölarna är överraskande elakt. Just därför tycks attacken slå tillbaka på honom själv. Nu får Ranelid den plats i media som han så hett eftertraktar. Han blir ett offer som vinner folkets medlidande och sympati, medan Englund får stå där med skammen. Anfall är inte alltid bästa försvar. Och som historien har lärt oss: det är inte alltid den mest välförtjänte som går segrande ur striden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar