En
iakttagelse som jag har gjort är att framgången, inte särskilt oväntat,
varierar med det valda språket. Jag lyckas till exempel betydligt oftare sätta
ihop långa ord på svenska än på engelska. Och oftare på engelska än på franska.
Andelen långa ord verkar alltså vara något av en värdemätare på språkkänslan.
På svenska kan jag liksom SE direkt om de sju bokstäverna kommer att kunna bli
ett ord. Även om jag från början inte alltid ser vilket. På engelska är den
upplevelsen betydligt mer sällsynt. Och den slutsats jag drar är att min
engelska språkkänsla (för att inte tala om den franska) inte är i närheten av
den svenska. Om jag nu hade inbillat mig det.
Trots att
jag nästan dagligen läser, skriver, pratar eller lyssnar på engelska kommer min
känsla för det engelska språkets nyanser aldrig att bli densamma som det
svenska. Men jag kan trösta mig med att vara i gott sällskap. Professionella
översättare översätter bara till sitt eget språk. Inte från. Det språk som inte
är vårt modersmål kommer alltid att stanna vid en blek kopia. I Wordfeud får vi
det svart på vitt. Men språket inte bara speglar tanken, utan formar den också.
Så kanske leken med bokstäver kan få oss att utvecklas. Om vi blir bättre på
att bygga enstaka ord, kanske vi också kan bli bättre på att bygga hela språk.
Det skulle, om inte annat, vara en god ursäkt för att fortsätta spela.