När språket tjuvkopplar

Medan jag läste en roman, jag tror det var av Alexander McCall Smith, tänkte jag för mig själv att det var en väldigt bra översättning. Tills jag kom på att den var på engelska. Jag vet inte varför jag fick för mig att den var på svenska. Däremot vet jag andra som har haft precis samma upplevelse.

Det händer mig också ibland att jag tror att folk pratar ett annat språk än de faktiskt gör. Närmare bestämt när tyskar pratar engelska. Mer än en gång har jag då med någon sorts automatik svarat på tyska. Det är som att örat lyssnar mer på intonationen än på orden som sägs, och skickar fel signal till hjärnan. Följden kanske inte blir någon katastrof, men det känns ju inte särskilt artigt att bara byta språk sådär. Som om jag tyckte att min tyska var så mycket bättre än tyskens engelska.

Fast jag får väl ändå säga att jag ligger i lä när min svenskfödda vän S berättar vad hon har varit med om. Hemma i Sverige möter hon sin engelska kollega, som alla alltid pratar engelska med. Men vad händer? När kollegan inlett samtalet svarar S på ... tyska. Helt otippat. Hon inser det först efteråt och då är det ju för sent. Varken hon eller jag kan riktigt förstå vad som gick snett. Ibland lever tydligen språket sitt eget liv. Och om någon kan förklara fenomenet lyssnar jag gärna.

Tro och vetande som didaktisk utmaning

Det är inte varje dag en evolutionsgenetiker blir inbjuden till religionsvetenskaplig konferens. Men plötsligt hände det. Temat var didaktik och i centrum stod lärarutbildning i religionskunskap. Min roll var att komma med inspel från en annorlunda ämnesdidaktisk horisont. Och nog måste väl naturvetenskap ha varit det mest annorlunda arrangörerna kunde tänka sig.

Även om religionsvetenskap och naturvetenskap skiljer sig på många sätt, upptäckte vi att ämnenas didaktik har mycket gemensamt. Inom båda brottas man med elevernas ointresse. Eller rättare sagt: intresse finns, både av existentiella frågor och sådant som rör naturvetenskap. Problemet är bara att det intressanta ofta drunknar i detaljer som inte har mycket med elevernas verklighet att göra. Den didaktiska utmaningen är alltså, i båda fallen, att hitta en koppling mellan kursplanernas mål och det som intresserar eleverna.

På samma sätt finns det inom båda ämnena ett glapp mellan lärarutbildning och skola. De ämneskunskaper som lärarstudenter får i sin egen utbildning ligger på en helt annan nivå än den som de själva ska undervisa på. Ämnet måste översättas från vetenskapligt ämne till skolämne. Och där, har det visat sig, är den nyblivna läraren många gånger hänvisad till sig själv. Ämnesdidaktiken har inte mycket plats inom lärarutbildningen, och det gäller både för religionskunskap och naturvetenskapliga ämnen.

Inom religionsundervisningen, fick jag lära mig, är ett problem att den har fokus på faktakunskaper, till exempel de symboler, handlingar och sedvänjor som är typiska för enskilda religioner. Däremot lyfts ämnet sällan från detaljer till en mer övergripande nivå. En tanke som framfördes på konferensen var att låta religiositet som generell företeelse få större utrymme. Och att det skulle göra det lättare att knyta an till elevernas egna funderingar, vilket troligen skulle öka deras intresse och motivation. En högst rimlig tanke, tycks det som.

Om man inte nöjer sig med detta kan man gå ännu ett steg längre. Och fundera över hur religionskunskap och naturvetenskap skulle kunna mötas. För vad sägs om att låta elever jämföra religionens och vetenskapens skilda syften och metoder. Diskutera varför gudar inte låter sig bevisas med vetenskaplig metod, och varför religiösa argument inte biter på vetenskapen. Och resonera om att religion och vetenskap kan existera parallellt, men att de måste hållas isär. Kanske skulle elever med en religiös övertygelse då lättare kunna ta till sig evolutionsteorin, utan att hamna i konflikt med sin tro. Kanske skulle icke-troende också bättre kunna förstå de troende, och inte avfärda dem som mindre vetande. Slaget skulle inte längre behöva stå mellan tro och vetenskap. I stället skulle målet bli gemensamt: en ömsesidig förståelse, och kanske till och med en lite bättre värld. Möjligheten är lockande, liksom den didaktiska utmaningen.

Laglös i vetenskapens limbo

När man arbetar tvärvetenskapligt får man tåla mycket. Förutom att producera publikationer ska man publicera så att det faller alla på läppen. En inte alldeles enkel uppgift när varje akademisk disciplin vilar tungt på sina traditioner. När traditionerna inte sällan kolliderar då de möts. Och när traditioner ibland förväxlas med kvalitet.

Detta var budskapet i ett av föredragen på den nationella högskolepedagogiska konferensen NU2012 härom veckan. De båda talarna, Eva Brodin och Helen Avery, hade i en studie kunnat se vad många doktorander upplever som svårt i tvärvetenskaplig forskning: att det saknas en gemensam grund och ett gemensamt språk, att formerna för publicering är oklara och att seniora forskares värderingar sällan uttalas klart. Resultatet är nedslående, men inte förvånande.

Varje ämne har sina normer för publicering. Valen och möjligheterna är många: Monografi eller artikel? Svenska eller engelska? En given disposition, som IMRAD, eller ej? Aktiv eller passiv form? Referenser med eller utan sidnummer? Gamla referenser (fint inom humaniora) eller nya (ett måste inom naturvetenskap)? Dessutom skiljer sig språket som sådant mellan ämnena – inte bara facktermerna utan också stilideal och retorik. Och retoriken i sin tur avslöjar att det finns olika syften med publicerandet: att sprida ny kunskap, eller att positionera sig inom sin disciplin.

Det vetenskapliga skrivandet är alltså kantat av mer eller mindre klart uttalade regler, som varje doktorand har att lära sig under resans gång. Allt under de etablerade forskarnas stränga kontroll. Och inte nog med det. Den som ger sig in i ett annat ämne möter helt andra regler. Lite som att det plötsligt blir vänstertrafik. Plus att alla ska stanna för grönt. Och mellan ämnena är det ingenmansland. Då blir det böter vare sig man kör mot rött eller grönt. Fast ingen riktigt förstår varför.

Ingen förstår nog heller poängen med att bygga murar som hindrar samarbete över ämnesgränserna. Om det nu inte är så simpelt som att revir ska bevakas. För de normer som gäller är inte av Gud givna; inte heller styrs de av naturlagar. De är resultatet av traditioner som under lång tid har vuxit sig starka och som vi sällan ifrågasätter. Men som Brodin och Avery så klokt påpekar måste vi först bli varse vilka normer som finns – om vi ska kunna enas om vilka som ger mening och vilka som bara är fernissa. Vi måste helt enkelt börja diskutera vad som är kvalitet i tvärvetenskaplig forskning. För frågan är ju inte om vi ska bedriva tvärvetenskaplig forskning, utan hur.

Bland forskare, fördomar och förebilder

Varför blir man förvånad när en professor heter Toni, och varför heter alla mattanter Maj-Britt och Inga-Lill? Denna modiga och ganska oväntade fråga inledde paneldiskussionen på en av de gymnasieskolor vi besökte med det Fråga Lund-inspirerade skolprojektet Athena för ett antal år sedan. I panelen satt bland annat filosofen Toni Rönnow-Rasmussen, och det var alltså hans förnamn som gav upphov till funderingar. Språkvetaren Jan Einarsson tog sig an frågan och resonerade om hur våra föräldrars förebilder och ideal har påverkat dem i deras val, och hur våra namn därför speglar vår sociala bakgrund. När ett namn som är ovanligt i ett visst socialt sammanhang plötsligt dyker upp hajar vi till. Som när en professor exempelvis heter Toni. Eller Maj-Britt, för den delen. Det stämmer liksom inte riktigt med våra förväntningar. För en professor ska ju heta Per eller Carl, eller möjligen Eva.

För att inte tala om hur en forskare ska se ut. Han (för det är förstås en han) ska vara i övre medelåldern eller äldre, ha grått hår som inte varit i närheten av en frisör på länge, eventuellt skägg, glasögon modell flaskbottnar, vit labbrock, introvert och gärna en aning galen uppsyn, och som lämplig accessoar några bubblande och rykande provrör och kolvar i bakgrunden. Det är den bild av Forskaren som filmindustrin och skönlitteraturen omhuldar, men som inte har mycket med verkligheten att göra. I stället bekräftar den de vanföreställningar som finns om hur en forskare ska vara. Vilket jag som nydisputerad fick erfara när det begav sig. “Är du verkligen doktor? Du ser inte ut som en doktor!” Nä. För jag var ju kvinna, tjugoåtta år, med hennafärgat hår och dessutom gravid. Som om det hade med saken att göra.

Kan det möjligen vara så att de fördomar som finns om forskare påverkar ungdomars yrkesval? Kan det vara så att sjuttonåriga tjejer varken kan eller vill identifiera sig med en galen gubbtönt? Skulle det kunna hjälpa om skolelever får träffa riktiga forskare och se en glimt av vår verklighet? Absolut, vill jag mena. Och det var också det som var Athena-projektets kanske viktigaste tanke. När vi mötte gymnasieeleverna fick vi inte bara möjlighet att diskutera deras frågor. Vi kunde också visa att forskare är som folk är mest, alltså ganska olika. Och då blev det genast lättare för eleverna att hitta motivation i en personlig förebild, någon att känna samhörighet med. Någon som förutom forskningen till exempel har en hobby, småbarn, husdjur eller sambo. Eller heter Toni.