I den
naturvetenskapliga undervisningen ingår oftast laborationen som en självklar
del. Mindre självklart är kanske vad vi egentligen vill uppnå. Är det själva
resultatet? Det praktiska handlaget? Vill vi träna den vetenskapliga metoden?
Visa hur teorin fungerar i praktiken? Eller är det rent av en kombination? Det
är inte alltid vi lärare gör klart för oss själva – och än mindre för våra
elever – vad det är som är syftet. För laborationerna har alltid funnits där,
nästan som en självständig organism. Utförts efter ett givet recept, utan att
bli ifrågasatta. Och då är det inte heller lätt att veta vad som bör ske före,
under och efter laborationen för att det hela ska leda till en ökad förståelse
av ämnet.
Vanligtvis
föregås laborationen av någon form av både praktiska och teoretiska
förberedelser. Under själva utförandet görs observationer, mätningar och
analyser. Metoder tillämpas och i bästa fall förs anteckningar under arbetets
gång. Efteråt sammanställs och bearbetas mätdata och inte sällan redovisas
resultaten i en labbrapport som följer en förutbestämd mall.
Men hallå!
Är det någon mer än jag som någon gång har misslyckats med en labb? Fått
oförklarliga resultat, eller till och med undrat vad hela härligheten har med
verkligheten att göra? Och vad händer då? Oftast inte mycket. För när
labbrapporten är klar och godkänd är det dags att gå vidare. Till nästa
kapitel. Och nästa labb. När man hellre hade velat stanna upp ett ögonblick och
reflektera. Prata med de andra om det vi egentligen undrar. Varför det här
angår mig. Och resten av mänskligheten. De stora frågorna. Som det så sällan
finns tid över för. Eller som vi inte tar oss tid till.
Att ägna en
stund åt samtal i klassrummet, efter laborationen, känns som en lyx. Något som
vi måste stjäla oss till. Nästan som om det var förbjudet. Något som inte
riktigt hör naturvetenskapen till. Och var den villfarelsen kommer ifrån vet
jag inte. För inget kan vara tokigare. Samtal och reflexion berikar och gynnar
lärandet. I alla ämnen. Även naturvetenskap. Om vi bara håller det i minnet kan
laborationen – och de tankar, idéer och nya frågor som den väcker – få ett liv
som varar längre än till labbrapporten.
