Som forskare är det lätt att bli hemmablind. Såklart att man själv sysslar med världens mest intressanta projekt! Konstigt då att inte alla andra inser det. Något som är lätt att glömma bort när vi ska berätta om vår forskning för utomstående.
Innan vi gör en djupdykning i, vad vi själva tycker är, spännande detaljer är det en god idé att vidga perspektivet en aning. Då syns det tydligare både hur detaljerna hänger ihop med varandra och vad de kan ha för betydelse i ett större sammanhang.
Ta exemplet med slåtterängen, där antalet olika växtarter har undersökts med ett antal års mellanrum. Huvudfrågan är vilka förändringar som har skett. Experten fokuserar på hur undersökningen har gått till, t.ex. hur stora och hur många provrutor som har undersökts, och intresserar sig för hur stort antalet arter per kvadratmeter är och vilka skillnader som kan observeras mellan olika rutor och tidpunkter. Men vad är det som gör resultatet intressant?
För att förstå det behöver en lekman hjälp med att zooma ut. Frågor som en oinvigd troligen ställer sig är: Vad är en slåtteräng? Varför vill vi ha många arter? Och vad kan hända om vi inte har det? Vad är det som gör att antalet arter kan förändras med tiden? Vad kan förändringarna betyda för mig som individ och för samhället? För experten själv är svaren så självklara att frågorna inte behöver ställas. Eller kanske ändå. Kanske kan det finnas nya infallsvinklar som vi upptäcker när vi ser vårt ämne med lekmannens ögon.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar