måndag 16 juni 2014

Vad är det för fel på studenters texter?


Det klagas ofta på studenters skrivförmåga. Men vad, mer exakt, är det som brister? Och den mest intressanta frågan av alla: Vad kan vi lärare göra för att studenternas skrivande ska bli bättre? För att få svar på dessa frågor skulle man kunna analysera studenters texter. I stället har jag valt att undersöka dels vilken respons lärarna menar att de har gett på texterna, dels vilken respons studenterna upplever att de har fått. På så sätt kan man se om lärare och studenter är överens om vad responsen säger, vilket förstås är en förutsättning om den ska kunna leda till förbättring.

Nu visar det sig att lärares och studenters bild av responsen inte stämmer riktigt överens. För det första anger lärarna att de har kommenterat både det som är bra och sådant som behöver förbättras. Studenterna, däremot, menar att de enbart har fått negativ kritik. För det andra har lärare och studenter olika syn på vilka förbättringar som har föreslagits. Enligt lärarna rör kommentarerna främst texternas innehåll – hur studenternas projekt kommer in i ett större sammanhang, hur resultaten stämmer med andra studier och hur de kan belysas från fler perspektiv. Enligt studenterna handlar kommentarerna snarare om språkliga detaljer. En möjlig förklaring är att det är denna typ av respons – den konkreta och detaljerade – som är begriplig för studenterna, medan mer övergripande och komplexa kommentarer inte verkar nå fram. Och om de inte når fram och inte heller leder till förbättring är det ju ganska bortkastat arbete för läraren att över huvud taget ge respons.

Men om det nu är fel på studenternas texter, då kanske det är ett symtom på ett större problem. Kanske är det så att det i själva verket är skrivträningen det är fel på? Vi vet ju att det finns tre faktorer som behövs för att utveckla skribenter: att träna skrivande, att se goda exempel – och lära sig förstå varför de är goda – och att få respons på det man skriver. Och här har vi den igen, responsen. För att den ska ge effekt måste den först och främst vara begriplig. Vilket i sin tur kräver ett gemensamt språk för texter och skrivande hos lärare och studenter. Och det kanske är i den änden vi ska börja, att sätta ord på vad vi gör när vi skriver, och att också låta våra studenter göra det. För om man har orden för vad som är rätt eller fel, bra eller dåligt, då är vägen till handling inte särskilt lång.

Om du vill läsa mer om den här undersökningen finns den som ett kapitel, Vad, hur och varför skriver naturvetarstudenter?, i en nyutkommen antologi om utbildningsvetenskaplig forskning vid Lunds universitet.

måndag 2 juni 2014

Språkpolisens nya kläder


Alla har vi väl stött på dem någon gång, de självutnämnda experterna som har till livsuppgift att leta fel och korrigera andras språk. Jag tänker förstås på språkpoliserna. Missförstå mig rätt, jag har alls inget emot vältalighet och korrekta texter. Tvärtom. Det är bara det att språk handlar om så mycket mer än stavfel, särskrivningar och olämpliga ordval. Även om sådana kan vara nog så irriterande är det inte alltid de som är det största problemet (vi ska återkomma till detta i ett eget inlägg om studenters texter längre fram). Ändå är det oftast detaljerna som den typiske språkpolisen snöar in på. Troligen för att det är småfelen som är lättast att upptäcka. De mer komplexa bristerna är svårare att se, och också att sätta ord på – de kräver helt enkelt lite mer av sin kritiker.

Så vad ska man då slå ner på om man vill gnälla på en mer övergripande nivå? Låt oss ta partesmodellen till hjälp och, för att göra det hela mer konkret, illustrera den med fyra påklädningsexempel.

Först ut är personen med aftonklänning i lagården, pyjamas på bussen eller badbyxor i skidspåret. Inget fel på plagget i sig – helt, rent och välsittande – men ändå tokfel i sammanhanget. Vi kan jämföra med skribenten som väljer ett vetenskapligt språk i en kärleksroman, och som inte tar hänsyn till vem läsaren är, eller när, var och varför texten ska läsas.

Nästa exempel är en person iklädd endast fem koftor och tre par strumpor (nej, jag vet, ingen vacker syn). Fortfarande inget fel på plaggen som sådana, men lite byxor/kjol, underkläder och skor skulle inte skada. På samma sätt kan det se ut i en mindre lyckad populärvetenskaplig artikel. Texten är full av vetenskapliga koftor, men den säger inget om vad läsaren och samhället kan ha för glädje av dem, eller vilken nytta kunskapen kan ge i framtiden.

I det tredje exemplet kan vi tänka oss någon med stövel på huvudet, vantar på fötterna, skjorta runt höfterna och byxor runt halsen. Delarna finns där, men i fel ordning. Texten saknar logisk följd och det är svårt att se hur bitarna hänger ihop. Som en deckare som börjar med lösningen, eller en populärvetenskaplig ingress utan poäng.

Slutligen kommer exempel nummer fyra. Sammanhanget är rätt, innehållet och strukturen likaså, men ... allt är inte perfekt på detaljnivå. Det finns ett veck på byxan eller en liten fläck på skjortan. Då mobiliserar den språkliga insatsstyrkan. De tre första exemplen får gladeligen passera, medan det fjärde åker i finkan. Och så kan vi ju inte ha det, när vi lever i en demokrati. Ett rimligt krav är därför: kritik enligt hela partesmodellen.

Och glöm för all del inte att den kritik som gör störst nytta är den positiva.