tisdag 25 februari 2014

Tre faktorer för framgång


Om vi vill att våra studenter ska bli goda skribenter är det förstås viktigt att vi lärare kan stötta dem i deras utveckling, oavsett vilket ämne vi själva undervisar i. För bäst resultat bör skrivandet nämligen tränas i ett ämnessammanhang, visar forskningen. Det är alltså inte lika effektivt att skicka iväg studenter på en skrivkurs som att ge dem skrivuppgifter inom ämneskursen. Nu tänker du kanske, som så många andra, ”Jamen, jag är ju ingen språklärare, jag är (fyll i själv: kemist/geolog/fysiker ...)”. Lugn, det är inga problem. Bara man har de rätta verktygen, och det är dem vi ska bekanta oss med framöver.

Det som den skrivdidaktiska forskningen har kommit fram till är att det finns tre faktorer som är viktigare än andra när skribenter utvecklas. Den första är goda exempel. Det gäller därför att studenten får läsa texter inom den genre som hon själv ska lära sig skriva. Är det labbrapporter som ska skrivas behöver vi visa goda exempel på sådana, och längre fram i utbildningen är det välskrivna examensarbetsrapporter och forskningsartiklar som får fungera som exempel. Men det räcker inte för studenterna att bara oreflekterat läsa texterna. Vi måste hjälpa dem att analysera, och förstå vad det är som gör de bra texterna bra.

Den andra faktorn är skrivande. Den som skriver mycket utvecklar hantverket bättre än den som inte skriver. Men vad är det studenterna ska skriva? För att bli en god skribent måste man förstås träna inom den genre som man vill utvecklas i. Men inte bara. Det har visat sig att variation främjar utvecklingen. Precis som backhoppare, curlare och konståkare inte enbart tränar sin egen idrottsgren, utan förmodligen också styrketräning och löpning, behöver skribenter allsidig träning för att utvecklas. Den som behärskar olika genrer, och dessutom förstår vad som skiljer dem åt, har också lättare för att lyckas inom sin egen paradgren.

Den tredje och sista framgångsfaktorn är respons. När studenterna har skrivit sin text måste de få bekräftat vad de har gjort bra. De behöver också veta hur texten kan bli ännu bättre. En vanlig invändning från lärare brukar låta ungefär såhär: ”Nä, det går inte, jag har hundrafemtio studenter, jag kommer ALDRIG att hinna läsa och kommentera alla texter!”. Ingen panik. Det finns en lösning.

Och efter denna upptakt ska vi snart se hur skrivträning kan vävas in i ämnesundervisningen – och bli effektiv med hjälp av just goda exempel, skrivande och respons.

måndag 17 februari 2014

Ut med språket – och forskningen


Ingen har väl undgått den senaste tidens larmrapporter om svenska skolelevers och studenters allt sämre studieresultat. Debattens vågor går höga och lärare vittnar om hur illa det är ställt, inte minst med läsförståelse och skrivfärdighet, på alla nivåer i utbildningssystemet. Det är inte heller ovanligt att högre utbildningar får ”bristande kvalitet” i Universitetskanslersämbetets utvärderingar, just på grund av att studenternas förmåga att kommunicera fallerar.

Samtidigt som denna försämring sker, pågår runt om i världen forskning om hur vi lär oss kommunicera – hur vi blir goda skribenter och talare, och hur samtal och skrivande dessutom kan bidra till vår förståelse. Men varför används då inte denna forskning i klassrummet?

Svaret får vi i en artikel av biologen och skrivdidaktikern Julie Reynolds och hennes kolleger, här med mina kommentarer inom parentes. 
1) Skrivdidaktisk forskning publiceras i facktidskrifter om språk och lärande (för det är den typen av publikationer som har högst status, och som därför ger bäst utdelning i forskarnas jakt på meriter). 
2) Lärare/forskare, i till exempel biologi, läser facktidskrifter inom sitt eget ämne (för det gäller att hålla sig à jour med forskningen inom just detta ämne). 
3) Lärare/forskare, i till exempel biologi, läser inte facktidskrifter om språk, och knappast heller om lärande (eftersom undervisning inte på långa vägar är lika meriterande som forskning). 
Slutsatsen är inte svår att dra: undervisning i ämnena, och forskning om skrivdidaktik, sker i parallella universum.

Okej, det var kanske ingen som blev förvånad. Men desto mer häpen blir man av att det här får fortgå, trots att förmågan att skriva, och kommunicera muntligt också för den delen, uppenbarligen anses ha betydelse – både i UKÄ:s utvärderingar och i studenternas framtida arbetsliv. Och trots att vi vid det här laget vet en hel del om hur skrivfärdigheter kan utvecklas effektivt. Så vad väntar vi på? Kanske på att det ska bli mer meriterande att undervisa, och att sprida forskningsresultat även utanför den egna ämneskretsen. Eller också struntar vi i det där med meritering och sätter igång direkt. Sagt och gjort, i några veckor framåt kommer det här i Naturvetarspråk att handla om skrivträning. Handfasta tips och konkreta övningar utlovas, för alla som undervisar om skrivande, eller som helt enkelt vill utvecklas själv.