fredag 17 juni 2016

Bittersöt eftersmak av NU2016

I dagarna tre har högskolepedagogiken stått i strålkastarljuset på Malmö Live. Det är den nationella konferensen NU2016 som i år har arrangerats av de södra lärosätena. Mycket lägligt placerad i Skånes nya blivande universitetsstad – grattis Malmökolleger till regeringens besked!

Konferensen samlade rekordmånga deltagare, nästan sexhundra, som presenterat och diskuterat vad som är viktigt inom högre utbildning och hur vi kan nå dithän. Teman som genomsyrade konferensen var delaktighet, demokrati och digitalisering, som ju också har en klar koppling till studenters skrivförmåga. Flera bidrag handlade därför just om hur man kan lyfta studenters skrivande. Många var det också som lyssnade på vår presentation om hur vi, tillsammans med mer än hundra lärare inom tio utbildningar, har gått tillväga för att höja nivån både på studenternas skriftliga och muntliga färdigheter. 

Men samtidigt som konferensen bjöd på inspiration och givande möten skvallrade en hel del diskussioner om att undervisning än i dag ses som en plikt och en andra klassens uppgift inom akademin. Ofta kretsade publikens frågor kring hur mycket tid den undervisning eller handledning som presenterades hade krävt, och om läraren möjligtvis hade tagit några timmar av sin fritid. Nu är jag verkligen ingen förespråkare av gratisarbete. Jag tycker tvärtom att lärare ska få betalt för det de gör, och gärna belönas extra om de gör det bra. Men, jag kan inte låta bli att jämföra de olika attityder som finns till undervisning och forskning. För, hur många har hört någon ställa motsvarande fråga på en forskningskonferens? "Hann du verkligen bli klar med hela analysen under din fyrtiotimmars arbetsvecka? Skrev du ändå inte lite av den där artikeln på din fritid?" Jämförelsen blir absurd. Och anledningen är, i vanlig ordning, att pedagogisk verksamhet, år 2016, fortfarande värderas lägre, premieras mindre och har lägre status än forskning.

Därför var det särskilt upplyftande att höra Jens Dolins presentation om hur Köpenhamns universitet arbetar med att uppvärdera pedagogiska insatser. Han berättade hur de har skapat pedagogiska karriärvägar genom möjligheten att bli professor med särskilda uppgifter inom utveckling av utbildning och undervisning. På så sätt kan kvalificerade lärare få möjlighet att driva pedagogiska utvecklingsprojekt inom sitt ämne och också samarbeta med ämnesdidaktiska forskare. Samtidigt som de får ett akademiskt erkännande. Så visst finns det hopp - och en modell för svenska lärosäten att inspireras av!